Jag har tillbringat hösten och våren med att flacka omkring en hel del. Varit ute och rest i jobb och privat. Det är släktingar som ska besökas, det är vänner som ska fira bemärkelser på annan ort, det är spelningar, event, rep, högtider, jobb och sommarstugor. På alla dessa resor följer nyheterna från omvärlden mig och jag följer dem. En flera timmar lång bil- eller tågresa flyttar mig ändå bara runt inom ett geografiskt högst begränsat område. Egentligen aldrig särskilt långt från hemmet.
Flackandet tar mig, i jojoliknande rörelser, bort från och tillbaka till Göteborg. Ofta, när jag är på annan ort, nöjestänker jag på hur det skulle vara att bo där.
– Tänk om jag bodde i Jönköping, kan jag till exempel tänka då. Hur skulle det vara? Hur skulle jag vara? Skulle jag semestra på Astrid Lindgrens värld? Vara djupt troende och se ner på Gränna-bor? Skulle jag vilja – och kanske aktivt arbeta för att – separera Jönköping och Huskvarna? Tänka att vattentemperaturen i Vättern är det normala när det gäller sommarbad? Och, kanske viktigast: skulle jag skorra eller ej?
Längre än till Jönköping, Lidköping eller någon annan av dessa tusen och åter tusen städer med något av suffixen ”köping”, ”bro”, ”ås”, ”fors” eller ”stad” brukar inte tanken föra mig. Det är så långt min västsvenska mentalitet orkar breda ut sina föreställningstentakler. Att ha ett barn som bor i Stockholm och ett annat som pratar om att flytta till Berlin är för mig som att prata om en tv-serie eller film; det låter spännande men är inte på riktigt, ju.
Denna typ av dagdrömmeri leder mig nästan alltid tillbaka till funderingar kring hemstaden. När jag rullar in mot min människoby efter några dagars frånvaro och ser de bekanta silhuetterna av byggnader och topografi, när kroppen på ett hemtamt och naturligt sätt börjar liksom kränga med i själva svängningarna i vägen eller spåret och parera för invanda gupp och håligheter och när jag, genom ett öppet fönster, på spetsen av tungan åter kan smaka den perfekta blandningen av avgaser och sälta i den havsfuktiga luften – så kan jag inte låta bli att grunna. Vad är det som gör Göteborg unikt? Vad har staden som ingen annan stad har? Vad är grejen med Göteborg, egentligen?
Göteborgsvitsen drar många fram ur garderoben när det ska lokalpatriotiseras. Men vad är egentligen en Göteborgsvits, mer än pappaskämt levererat på dialekt? En typ av ordvits eller skämt som inte leder till gapskratt utan mer till ett trött och nästan irriterat ”åååh”. Jag har själv pratat med arabiska ungdomar som berättat att samma sorts vits förekommer i deras hem. Ohippa farsor finns således i Libanon, Syrien och Olskroken. Säkerligen har dessa lama vitsar också hörts på Västbanken och i Gaza.
Statyer, hamnar, räktrålare och goa gubbar finns över hela den här planeten.
Spårvagnar finns också över hela världen och i tre av de svenska städerna. Tre? Ja, det stämmer: förutom Stockholm och Norrköping så har faktiskt även Lund spårvagnar. Dessutom är det, tekniskt sett, fler än tre kommuner dessa ekipage trafikerar: I Stockholm är det också kommunerna Lidingö, Sundbyberg, Nacka och Solna som förärats färdmedlet och här hemma ska vi inte glömma att vagnen faktiskt också går till, genom och från Mölndal. I Ukraina har i stort sett alla större städer spårvagnar. I Kiev drivs spårvagnssystemet av det kommunala företaget "Kyivpastrans", som kör vissa linjer med blåa vagnar. Inte ens det får vi ha i fred.
Landshövdingehusen då, som brukar framhållas som något väldigt göteborgskt; de är väl ändå unika för Göteborg? Tyvärr inte. De finns i andra städer, till exempel i Örebro, om än inte alls i lika stor utsträckning. Bland deras unika egenskaper nämns att de blandar våningar i sten med våningar i trä, vilket inte är så vanligt i svensk tradition. Det har dock börjat bli vanligare och vanligare i modern, västerländsk arkitektur att blanda dessa två material på olika sätt. Det har naturligtvis också gjorts förut, både här hemma och långt borta. Till exempel har man sedan länge byggt trähus med inslag av sten i Myanmar och stenhus med inslag av trä i Jemen.
Det kanske inte är så mycket byggmaterialen, gatorna, tingen eller den påstådda mentaliteten i en stad som är unika – statyer, hamnar, räktrålare och goa gubbar finns över hela den här planeten. För mig är det snarare det faktum att husen fortfarande står där när jag återvänder, att jag har ett ställe att kalla hem, som är grejen med Göteborg.
För en väldig massa år sedan skrev jag en barnbok som hette Pingvinsagan. Varken titeln eller handlingen var särskilt unika, insåg jag i efterhand. Vilket förmodligen var orsaken till att alla de förlag jag skickade den till vänligt men bestämt svarade ”nej tack”. Boken handlade om en pingvin som inte tyckte om kyla och sökte sig ut i världen för att få det varmt och skönt. I handlingen reser pingvinen runt till olika varma platser, men får till slut hemlängtan och åker tillbaka, hem till sydpolen. De sista raderna i min pingvinsagobok lyder:
Den som aldrig reser bort kan inte komma hem.
Det är en poetisk slutknorr som förvisso är vacker men som känns aningen naiv i dag. I dag är det lika sant att skriva: den vill inte tvingas bort, som ej får resa hem. Eller varför inte: den som tvingats resa bort, den måste ges ett hem.
När jag ger mig av från staden Göteborg är det skönt att lämna den, att komma ur gamla hjulspår och låta själ, ögon och öron landa bland andra saker än Blåvitt, Gais eller Öis, Slottsskogen, Frölunda Torg, Nordstan, Way Out West, Ullevi, Andra Lång, Majorna, Håkan Hellström, Nationalteatern, gött mos, ajjemänn och harrejävlarr.
När jag återvänder, gör jag det inte till staden utan till hemmet Göteborg. Det finns så många som inte har den möjligheten, som inte har ett ställe att komma hem till, att gnälla på, att skratta åt eller att skämta om. Det finns många som skulle önska sig en hemstad att tröttna på så pass mycket att man längtade bort från den, en hemstad man i tid och otid grälsjukt vill jämföra med den något större huvudstaden. En hemstad som inte ligger i ruiner eller som någon annan har lagt beslag på.
Alla borde ha ett hem, ett Göteborg, oavsett var det ligger och vad det heter. Det är, hur konstigt det än kanske låter, en mänsklig rättighet.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
