Mina mini-intervjuer på Världens gång fortsätter. Härom dagen åt jag lunch på lokal med Claes Eriksson, som beställde köttbullar med lingon och potatismos (jag tog smörstekt torsk med pepparrot).
Köttbullar??
– Jag har enkla matvanor. 2004 beställde jag in tryffel på en restaurang Dama i Barcelona. Det kom in en portion som fick plats i en matsked. Den kostade 1000 kronor. Det var den inte värd.
Så sen dess tar du det lugnt med lyxmaten?
– I stort sett, ja. När jag är ensam hemma steker jag upp chorizo, potatis och ett ägg. Det är gott.
Jag tänkte att vårt samtal inte skulle handla så mycket om dina revyer eller filmer eller alla tv-program.
– Vad ska vi då prata om?
Vi kan väl småprata lite. Vilken är din favoritfilosof?
– Hmm … Då tar jag Bertrand Russell som sa: ”Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra och de kloka så fulla av tvivel.”
Bra filosof, Russell. Hade du någon favoritlärare i skolan?
– I fjärde klass i folkskolan hemma i Trollhättan hade jag en lärare som hette Birger Larsson. Han var sträng och respektingivande. När han trädde in i bamba med händerna på ryggen blev det knäpptyst. Han gillade mig. Han tyckte att mina uppsatser var roliga, jag fick ofta läsa upp dem inför klassen. En gång ordnade han en föreställning i gymnastiksalen, där jag gjorde en Thor Modéen-sketch och sjöng ”Jämtgubben” av Thore Skogman. (Jämtgubben sitter uppe i Åre och fryser/Han är förkyld och bara hostar och nyser). Jag upptäckte att jag kunde roa en publik. Men på den tiden ville jag bara bli fotbollsspelare.
Vad hade du för position på plan?
– Mittfältare. Men jag var för långsam. Det sas att jag hade blick för spelet, men vad hjälpte det när jag alltid slog mina passningar fem sekunder för sent.
Pappa däremot var något av en stjärna i IFK Trollhättan. 1943 var han med och spelade seriefinal på Gamla Ullevi mot ÖIS i dåvarande division 2, det som i dag är superettan. Vinnaren skulle gå upp i allsvenskan. ÖIS vann med 1-0.
I samband med matchen togs en lagbild av IFK Trollhättan. Den publicerades på sista sidan i Rekord-Magasinet, i färg.
Handmålad. De där lagbilderna var alltid handmålade.
– Haha, det stämmer. Den som färglade den där svartvita bilden missade att pappa hade blod på ena strumpan. Bilden hade vi inramad på väggen hemma.
Jag minns Rekord-Magasinet som en väldigt moralistisk tidning, som betonade att man som idrottsman varken skulle röka eller supa. Men var det några som söp så var det väl fotbollsspelare på den tiden.
– Ja, men de söp aldrig öppet. Åtminstone inte i Trollhättan. De hade med sig flaskor i påsar på kaféet efter matcherna. Hemma hade gubbarna sina flaskor gömda i garderoben. Hela tiden ett smygande. Jag blev enormt överraskad när jag kom till Göteborg och började leva studentliv. Inställningen till brännvin var totalt annorlunda. Man skålade glatt och sjöng visor till snapsens ära.
Har du ett motto?
– ”Jag vill vara där det är roligt.”
Vilka av dina idoler har du fått träffa?
– Alla! Fast enda mötet med mitt kanske största föredöme, Tage Danielsson, gick inte så bra. 1984 spelade vi i Galenskaparna och After Shave revyn ”Träsmak” på en krog i Stockholm. Efter föreställningen satt vi i köket och tog en bit mat. Då visade sig Tage i dörröppningen med en flaska champagne. Han hällde upp åt oss, berömde oss och skålade entusiastiskt med oss – men vi var allihop så chockade av hans plötsliga uppdykande att vi inte fick ur oss ett vettigt ord. Jag själv var lamslagen av blygsel. Efter en stund gick han. Året därpå var han död.
Från det ena till det andra, hur har du det med litteraturen?
– Mitt eget skönlitterära skrivande går trögt. Jag har försökt få ihop en novellsamling i i femton-tjugo år nu. Hittills har jag skrivit tre acceptabla noveller och det räcker ju inte. Men jag läser.
Vad då?
– Just nu håller jag på med Jan Guillous ”Eventuellt uppsåt”, där hans gamla hjältar Erik Ponti och Carl Hamilton härjar och tar för sig. Jag har precis läst ut Lo Dagermans bok om hennes pappa Stig och hans äktenskap med Anita Björk, skådespelerskan. Dagerman har alltid betytt mycket för mig, både dagsverserna och hans prosa, novellerna och romanerna.
Vilken är din käraste ägodel?
– Svårt att säga. Som femtonåring var det min bandspelare, där jag gjorde det ena radioprogrammet efter det andra, bara för mig själv. Nu? Ja, min Victorinox Midnite Manager är inte så dum.
Victorinox Midnite Manager?
– Det är en sorts schweizisk armékniv. 10 funktioner, det enda verktyg du behöver. Titta här: skruvmejsel, ölöppnare, penna, kniv, lampa …
Apropå prylar, hur är din inställning till mobiltelefoner numera? I några av revyerna på 90-talet gick du och din bror Anders ganska hårt åt dem.
– Jag är fortfarande väldigt negativ. Mobilerna håller på att förstöra läsförmågan och koncentrationsförmågan hos folk. Själv har jag ingen mobil, bara tre fasta telefoner, en i Göteborg, en i Stockholm och en i vårt sommarhus på Tjörn.
Har du några framtidsplaner?
– Jovisst. I april sätter Per Andersson, Andreas T Olsson och jag upp ”Anakronisterna” på Intiman i Stockholm.
Vad är en anakronist?
– En som tycker att det som fanns förr och fortfarande finns – men inte borde finnas – borde finnas.
Vad menas?
– Vi tänker framföra sånt som inte är så gångbart i nöjesbranschen längre.
Som till exempel?
– Sketcher, sånger och monologer.
Läs fler av Sture Hegerfors mini-intervjuer:
