Först på samiska, hälsar skådespelaren Hanna Kulle publiken välkommen till Västanå teaters sommarföreställning "Solens dotter". Det är en inledning med dubbel betydelse; här får den samiska kulturskatten under dryga tre timmar tala i egen sak och berättelsen betonar kvinnornas roll.
Vår samiska ursprungsbefolkning har på olika sätt lyfts fram i film och scenkonst de senaste åren, ofta med en nutidsblick som tagit fasta på de grymma övergrepp och oförrätter som majoritetsfolket utsatt samerna för. Regissören och manusförfattaren Leif Stinnerbom går i stället rättmätigt och rakt på ursprunget, föreställningens undertitel är "Sägner från Sameland" och här invigs publiken i en väv av berättelser som den samiska kulturen vilar på. Det är ett vackert äventyr, en skapelseberättelse med många svängar bland gudar, gudinnor, nåjder, personer, konflikter och färder. Att hålla ordning på alla är inte lätt, men det viktiga i varje skeende framgår med tydlighet och att skilja på gott och ont är inte svårt.
Leif Stinnerboms uppsättningar har alltmer dragit sig mot ett dansant berättande. "Solens dotter" tar ännu ett steg.
Uppsättningen är ett samarbete mellan Västanå teater och Beaivváš, den norska samiska nationalteatern. Därifrån kommer bland andra scenografen Ole Thomas Nilut, som har förvandlat Berättarladan till en ny, spännande plats. Miljön i ladan är alltid delaktig i Västanås föreställningar, nu är den ett mytiskt landskap byggt av vertikala träpaneler med siluetter som böljar likt flammande norrsken och med den samiska sagovärldens tre nivåer och symboliska tecken inbyggda. Orkestern är också infogad i landskapet och ljuder som ett grundläggande ackord kvällen igenom.
Ljusdesignern Jakob Larsson kastar nytt och häftigt ljus över spelet vilket, liksom Inger Hallström Stinnerboms kostymer, Evalena Jönsson Lundes smink och fågelmasker och Torbjörn Alströms detaljerade skinnmasker och renhorn, bidrar till att göra "Solens dotter" till en starkt visuell upplevelse.
Leif Stinnerboms uppsättningar har alltmer dragit sig mot ett dansant berättande. "Solens dotter" tar ännu ett steg. Skådespelaren Lena-Pia Berndarsson har en övervakande roll som berättare i modergudinnan Máttaráhkkas gestalt. Enkelt, frontalt mot publiken introducerar hon de olika sägnerna som sedan sätts i spel. Figurerna och deras turer med varandra gestaltas med få ord, men desto mer i fysiska uttryck, briljant akrobatik och Jimmy Meurlings koreografier.
Här byggs kåtor, tänds eldar, färdas båtar, fångas renar med lasso, allt med listigt kreativa lösningar mitt i själva spelet.
I rollen som Solens dotter, Biejjien Niejte, lyser Tuva Faerden. Hon fullständigt skimrar, med lätthet i stegen, uppmärksam närvaro och ibland en sång som den klaraste källa. Soldotterns godhet har en motpol i den avundsjuka måndottern Attjis-ietnie, fräckt spelad av Henrietta Wallberg. Deras kamp driver historien framåt.
Orden hörs inte alltid men hela uttrycket berättar. Det är härligt att se hur regin vilar på den sceniska fantasin. Här byggs kåtor, tänds eldar, färdas båtar, fångas renar med lasso, allt med listigt kreativa lösningar mitt i själva spelet. Scenen med gäddan som slukar den unge nåjden har en humor som blinkar åt kvalificerad barnteater. Så härligt och rikt leker scenkonsten hos Västanå teater i Berättarladan.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Ovo” av Cirque du soleil på Scandinavium
LÄS MER:Recension: ”Weaver” på Skogen
LÄS MER:Ett kulturliv uppstår inte ur tomma intet
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
