Cirkus har de senaste åren utvecklats till en egen konstform i Göteborg och västra Götaland och Stora teatern är sedan länge en av landets flitigaste scener när det gäller att presentera både inhemsk och internationell cirkus.
Men, när Cirque du soleil med föreställningen "Ovo" nu gästar stan krävs Scandinaviums rymd. Den kanadensiska truppen är cirkusarnas cirkus, som på 1980-talet revolutionerade hela konstbegreppet. Alla djur fick lämna manegen och i stället bär artisternas konster fram berättelser. Det som då kallades nycirkus är idag den dominerande formen.
"Ovo" betyder ägg och Deborah Colker, som svarar för manus, regi och koreografi, leker elegant, både med ägget som form och som ursprung för livet. Tillsammans med scenografen Gringo Cardia och kompositören Berna Ceppas skapar hon ett naturens sköna rum, vackert och fyllt av aktiviteter.
Syrsor spelar, får bräker, vatten porlar. Och på scenen ligger ett jättelikt ägg. Fondväggen ser i dunklet ut som ett jättelikt insektshotell. Även scenografin kan göra konster, jättelika blommor slår ut, eller drar sig samman, allt efter ljus och läge. Här finns ingen manege att kratta, i stället ett scengolv där hål listigt öppnas för entréer, redskap och rekvisita.
"Ovo" är en poetisk värld, allt mjukt och vänligt trots de hisnande numren.
Musiken saknar inslag av trumvirvlar, stället flyter en rytmisk flod med brasiliansk inspiration. "Ovo" är en poetisk värld, allt mjukt och vänligt trots de hisnande numren.
Artisterna svärmar in som insekter. Liz Vandals kostymer är fullkomliga explosioner i färg och form. En luden spindel och gröna gräshoppor med knäande ben går att artbestämma. Andra kryp hör mera hemma i fantasins fauna.
Äggets gäckande närvaro och tre figurer tvinnar en lätt slingrande historietråd. De tre är clowntrio och triangeldrama i ett. En myndig boss, en spretig utmanare och så en åtrådd, underbart frodig nyckelpiga med en jordgubbe till handväska. De gnabbas roligt på ett låtsasspråk där kroppen talar mer än munnen.
Numren glider fint in i historien, de svartklädda scenteknikerna framstår också en form av insekter, pilande mellan uppdragen. Även artisterna bidrar till blixtsnabba byten. Allt för att ge de formidabla konsterna plats. Jag räknar till tio akter och häpnar över dem alla. En trollslända briljerar med ett handstående nummer som närmast svävar. Mäktig luftakrobatik med tio artister högt och farligt svingande i rymden, ibland tre virvlande kroppar på samma gång, avslutar första akten.
Efter paus imponerar särskilt en koreografi med ballerinan dansande i luften hängande i sitt hår. En ekvilibrist med spinnande diablo – en, två, tre och till slut fyra! – höjer tempot och en hel flock grymt studsande gräshoppor förvandlar i sällskap med en spindel fonden till en klättervägg. Ingen beskrivning gör akterna rättvisa, "Ovo" bjuder på mycket av allt, men ingenting är överdrivet.
Föreställningen hade premiär i Montreal 2009 och turnerar sedan dess över världen. Det kan man kalla hållbar konst.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Weaver” på Skogen
LÄS MER:Ingvar Hirdwall personifierade uttrycket "närvaro"
LÄS MER:Recension: ”Touched” på Göteborgsoperan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
