Tycker du som jag att tiden rusar? Eller segar den sig bara fram? Oavsett ditt svar är vi alla i tiden. Det märkliga är att den kan kännas både för kort och för lång. Med stigande ålder blir vi varse hur utmätta våra dagar är, men de filosofiska dimensionerna intresserar även barnen.
Alla människor måste handskas med tiden och det tar Iggy Malmborg fasta på i sin nya pjäs ”Mot slutet” på Backa teater. Arbetet med uppsättningen presenteras som en sorts forskningsarbete och resultatet är en serie roliga och laborativa scener med utmätt tid som ram. På 86 minuter, inklusive en paus på 14 minuter, serveras konkreta perspektiv på tiden och livet. Utgångspunkten är de yngre skolbarnen, men här har alla något att hämta.
Alla människor måste handskas med tiden och det tar Iggy Malmborg fasta på i sin nya pjäs ”Mot slutet” på Backa teater.
Cirkelns form bestämmer Maja Kall scenografi. Jag gillar det konkreta anslaget. Vi innesluts i en sorts cylinder där ensemblen öppnar med att presentera tre apparater som håller koll på tiden. Alla scener har utmätt tid, på ett stort körschema är de uppradade och den aktuella markeras med en pil.
Att mäta tid – i ålder, steg, rekord – är närmast en besatthet i dessa dagar, men Iggy Malmborg och ensemblen gör det utifrån leken och barnens fascination. Här handlar det om att under en viss tid hålla andan, snurra, ljuga, göra armhävningar och pussas för att bara ta några exempel ur den roliga listan.
Emellanåt sprängs längre scener in, då utvecklar skådespelarna erfarenheter och funderingar. Adel Darwish fascineras av hur dåtid, framtid och nuet bildar en linje. Ulf Rönnerstrand berättar om längtan efter att bli 18 år och äntligen få bestämma själv över vad man vill göra. Ylva Gallon bekänner sin lidelse för att pyssla så tiden försvinner medan Emelie Strömberg tycker att allt är förutsägbart och känner sig uttråkad för det mesta, utom när hon slåss.
Pusscenen slår rekord.
Överallt spelar tiden roll. Skådespelarna är snabbt på fötter och samspelta. Här finns också lugna partier då de sjunger ordlösa sånger i stämmor, komponerade av Kristina Issa. Regin är genomgående dynamisk, intensitet och aktion skapar livlig respons hos publiken – inte bara hos barnen! Pusscenen slår rekord. De dämpade avsnitten, liksom pausen med vatten och frukt, ger återhämtning. Det är bara en dikt som inte lyckas förtäta stämningen.
”Mot slutet” öppnar sig ända ut mot rymden och stjärnornas tid. Och teaterns, här finns flera metakommentarer, både i text, teknik och associationer. Åldersångesten, att allt en dag är förbi, smyger sig också in. Vad betyder nuet?
”Tiden borde anpassas efter oss, inte vi efter den”, lyder en replik. Under 86 minuter med ”Mot slutet” känns det så. Jag är där, mitt i.
