Barack Obama delar varje sommar sina litteratur- och musiktips. Hans Spotifylistor brukar under dagarna efter att de släppts bli de mest lyssnade på plattformen efter Spotifys egna listor. Utan att lägga någon annan värdering i det så anser jag att Obama är överlägsen i amerikansk politik när det kommer till spellisteskapande. Årets lista innehåller bland annat Tupac, Bob Dylan, Ice Spice och Nicki Minaj.
Expresidentens genomarbetade, grafiskt formgivna listor ger årligen upphov till stor uppmärksamhet och debatt. I en ny intervju klagar Obama på att allmänheten alltid tror på att han tagit del av litteraturen och serierna han rekommenderar, men ingen köper att musikvalen gjorts av honom själv. Lyssnar före detta ledaren för den fria världen på Boygenius?!
Lucy Dacus, sångare i Way Out West-aktuella Boygenius, svarade på Obamas hyllning med en tweet som löd ”war criminal :(”. Det här är risken som uppstår när man som politiker delar sin kulturkonsumtion – man bjuder in till kritik. Som när Ulf Kristersson såg Popsicle och bandet följde upp med att uttrycka sitt stöd för Vänsterpartiet i valrörelsen 2018.
Journalistikforskaren Johannes Bjerling skrev 2013 en avhandling där han kom fram till att exponeringen av politikerna som privatpersoner inte är ett nytt fenomen. Politikers privatliv förekom i traditionella medier redan 1979 och närvaron har ökat, framförallt i kvällstidningar, men inte markant. Familjelivet tar större plats och bilder likaså.
Han hänvisar till statsvetaren Bernard Manin som lanserade teorin att det finns partidemokratier och publikdemokratier. Sverige har varit (och är fortfarande) en partidemokrati – ”det finns inbyggt i svenskens politiska DNA att vilja rösta efter sakpolitik och förslag”, enligt Bjerling – men allt färre är lojala till ett parti och landet lutar åt publikdemokrati.
Enligt Bernard Manin är lösningen att lotta fram politiska ledare, eftersom det är klokare än att rösta på den som går på de bästa och mest trovärdiga konserterna. När man presenterar det så låter ingen av alternativen särskilt rimliga. Kändisskvaller har vanligtvis ingen bäring på ett vanligt liv – förutom de som är kända för att de bestämmer över våra liv.
Ibland är det politikerna själva som delar med sig av sina liv. Det gör de (oftast) för att de kan vinna röster på att leva som väljarna lever. Men får de egentligen några röster på det?
Kanske är det så att statsministern bara är en helt vanlig 59-årig “Swiftie”.
Vissa menar att det ställs högre krav på kvinnor att dela med sig av sina privatliv. Det tror inte jag nödvändigtvis är sant. Enligt min erfarenhet är det gubbar av samma ålder och självbild som Obama som viker ut sig bredast – se exempelvis Anders Ygemans (S) Youtubekanal och det faktum att Johan Pehrsons (L) pressekreterare var den enda som skickade chefens Spotify Wrapped till mig (tack). Det är dessutom gubbarna som har mest att vinna på att etablera sig som personor. Kvinnor tycks gynnas mest av en Magdalena Andersson-doftande (läs även: Ursula von der Leyenesque, Angela Merkeliansk) ”maskulin” utstrålning. Även Annie Lööf startade en Youtubekanal, Ebba Busch gjorde ”Så ska det låta”. Det gick som det gick för C och KD.
Men egentligen tror jag inte att det handlar om vad politikern gillar utan att den gillar. Det blir för mycket att hålla koll på principprogram när det dessutom finns nyheter om både kändisar och vänner att ta del av dygnet runt. Då blir politiken beroende av att personifieras för att nå igenom bruset. Det är skönt för oss att kunna behandla politiker som vi kan behandla andra människor.
Med sociala medier kan de också bete sig som vanliga människor – Carl Oskar Bohlin, ministern för civilt försvar, kan dela listan med böcker han tänkt läsa när han är ledig samtidigt som vanliga väljare med vanliga jobb. Just den listan är riktigt torr, men det gör kanske att den som ser den får förtroende för att Bohlin är kompetent nog att hantera de påverkansoperationer som Sverige blir utsatt för i och med korankrisen.
Ulf Kristersson skriver på Instagram att han köpt biljetter till Taylor Swift och älskar hennes nya tappning av “Speak now”. I nästa stycke nämner han sitt viktiga möte med Joe Biden och att även amerikanska regeringen tycks älska Taylor Swift. Kanske är det ett försök att nå ut till de unga kvinnliga väljarna som övergett Moderaterna. Kanske är det så att statsministern bara är en helt vanlig 59-årig “Swiftie”.
LÄS MER:Vad säger spellistan "Överleva hösten" om Romina Pourmokhtari?
LÄS MER:Det enda rimliga är att botoxa ihjäl sig
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
