Malin Lindroth: Recension: ”Skymning 41” av Kjell Westö

Den som tvivlar på fiktionens kraft bör genast läsa valfri bok av Kjell Westö. Allt sedan genombrottsromanen ”Drakarna över Helsingfors” (1996) har den finlandssvenske författaren gång på gång visat hur den fiktiva romanvärlden i dess vackraste ögonblick kan komma att framstå som en verklighet mer verklig än verkligheten självt.

I denna vår kaotiska, trasiga, fragmenterade nutid finns hopp att hämta i Westös stora episka romaner helt enkelt för att de bärs av en tro på att det fortfarande går att foga samman all världens trasighet till en hel berättelse med början, mitt och slut.

I den nya romanen ”Skymning 41” är denna tro på berättelsen starkt närvarande inte bara hos författaren utan också som en långsamt erövrad övertygelse hos en av romankaraktärerna: journalisten Henry, som boken igenom sliter med frågan: hur berättar man sanningsenligt om krig?

Romanen tar sin början i vinterkrigets sista månader, i januari 1940, och skildrar ett kärleksförhållande under den orosfyllda fredstiden och vidare in i nästa krigsutbrott i juni 1941. Vi följer Henry Gunnars och hans kärlek, skådespelerskan Molly Timm, som efter en tids separation då hon turnerat i Sverige och han rapporterat från fronten, återförenas i hemstaden Helsingfors och försöker sig på att älska.

Spänningar i relationen blandas med samhällsspänningen. Här finns ett tryck som inte släpper, ett våld som också i fredstid ”smög omkring i de ljusa nätterna som en grå vålnad”, ”färgade de krympande snöhögarna svarta”, ”sipprade ut ur höghusens tegelväggar som en kväljande odör.”

Kjell Westö är fenomenal på att gestalta hur en kollektiv erfarenhet kan sätta sig i människors kroppar.

Kjell Westö är fenomenal på att gestalta hur en kollektiv erfarenhet kan sätta sig i människors kroppar. Kriget är ständigt närvarande som bilder i Henrys minne och i hans oförmåga att skriva en sanningsenlig krigsskildring som accepteras av uppdragsgivaren, men berättelsen om samhället finns också i subtila detaljer, som i smaken av en leverpastejsmörgås på en tågstation i Sverige, i en känsla av obestämd oro i främlingars blickar på bussarna och framförallt i en ständigt närvarande känsla av att livet på en och samma gång är outhärdligt segt och skört.

Den läsare som kan sin Kjell Westö och har läst romanen ”Hägring 38” – den fick Nordiska rådets litteraturpris 2014 – och efterföljande ”Där vi en gång gått” kommer att känna igen en och annan karaktär som i ”Skymning 41” getts mindre roller. Men framförallt är det ett besjälat Helsingfors som vittnar om att vi befinner oss i westöland.

Det finns stunder när jag tycker att jag ser för mycket av Westös research och tänker att den minutiöst gestaltade tidsandan på sitt sätt är imponerande men att den stundtals också stjäl syret från relationshistorien.

Mellan Henry och Molly finns en intressant dynamik som jag gärna hade dröjt i. Ta bara Henrys reaktion när han har sex med Molly, hur han på en och samma gång är lycklig och irriterad över hur hon agerar i sängen, hur han önskar fästmön en tystlåten, mer stillsam njutning. Den sortens frontalkrock mellan längtan och oförmåga, mellan maskulinitetsnorm och kärlekstörst blir lite av en löst hängande tråd i det stora romanbygget.

Samtidigt ska sägas att Kjell Westö ofta lyckas väl med att skriva fram det tidlösa i det tidstypiska. Det är omöjligt att läsa romanen utan att dra paralleller till nutiden och det ryska invasionskriget i Ukraina.

I epilogen när kriget har slagit sönder så mycket av det skälvande liv som byggts upp under drygt fyrahundra sidor når berättelsen djupt ned i det arketypiska och växer till en berättelse om alla krig.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:2020-talet blir de feta intrigernas årtionde

LÄS MER:Sommar i P1 8/7: Kjell Westö

LÄS MER:Recension: ”Tritonus” av Kjell Westö

Malin Lindroth