LÄS MER:Lägg ned Svenska Akademien
Titeln på Kjell Westös åttonde roman är lånad från musiken. Där betecknar tritonus ett intervall med dissonant klang, i boken är det namnet på den 58-årige dirigenten Thomas Branders nybyggda hus. Casa Tritonus kallar han den gigantiska, byggnad i betong som han låtit uppföra långt ut i den finska skärgården. De högt ställda ambitionerna – att låta bygga ett luxuöst hus och dessutom döpa det – för tankarna till gamla tiders konstnärsvillor. Men karriären är dalande, glädjen i arbetet delvis försvunnen. Casa Tritonus framstår som ett monument över dirigentens ensamhet snarare än hans gärning: smaklöst, skrytsamt, tomt.
Boken följer Branders korta nedslag i skärgården mellan arbetsresorna under en höst, en vinter och en sommar. En vänskap utvecklas mellan honom och närmsta grannen, psykologen Reidar Lindell. Ur dennes perspektiv berättas vartannat kapitel. Titelns dissonans speglar därmed inte bara Branders lynniga humör utan också romanens uppbyggnad; de två männens liv framträder i relief. Där Brander ständigt befinner sig i nya städer med nya orkestrar verkar Lindell sedan decennier ytterligt lokalt. Och där Lindell lever kvar i minnet av den döda fru han träffade redan i tonåren, har Brander en serie av historier med kvinnor bakom sig – senast den sadistiska violinisten Krista. Och där musiken slutligen, för dirigenten är förknippad med karriär och konkurrens är den för psykologen en okomplicerad glädje; sedan 17 år spelar han i det mediokra coverbandet Rainbow.
Boken utspelar sig för övrigt inte bara efter metoo utan också efter corona, pandemin nämns i bisats efter bisats
Det kan tyckas lite konstruerat men Westö är som vanligt en skicklig berättare och lyckas jämka ihop de två männens historier väl. Särskilt verkningsfull är den blick de riktar på varandra. Med känslighet undersöks här skillnaden mellan hur andra uppfattar oss och hur vi uppfattar oss själva. När Brander utåt verkar nonchalant är han i allmänhet upptagen med avancerade tankar på Gustav Mahler eller Jean Sibelius. Lindell är mindre komplicerad men pendlar mellan självuppfattad entusiasm och av omgivningen upplevd påstridighet. Den godhet han påtvingar andra har delvis sin botten i skuld. Fint är också romanens porträtt av vad det innebär att ha ett verkligt förhållande till konsten. Jag antar att Brander är vad vissa skulle kalla en ”kulturman” - tidigt hyllad, ärelysten och vagt me too-anklagad. Det hindrar honom inte från att leva i en sann relation till musiken. Den närvarar ständigt i hans inre, som en integrerad del av hans person.
Boken utspelar sig för övrigt inte bara efter metoo utan också efter corona, pandemin nämns i bisats efter bisats. Den nostalgi som vanligen brukar tillskrivas Westö är alltså här förbytt i det dagsaktuella. Jag kan tycka att det är lite synd, även om resonemangen kring just metoo är både intressanta och välbehövliga. Berättelsen rör sig framåt utan att något riktigt händer: en ung man med dragning åt det högerextrema ska omvändas, en flyktingförläggning läggs ner, en man dör av hjärtstillestånd, en ö brinner upp, Branders son och Lindells dotter kommer på besök.
Romanens kärna är dock Branders försök att försonas med sitt öde, att livet blev som det blev – inte fruktansvärt men inte heller som han hade hoppats. Det tycks mig som att denna vardagliga sorg kräver större tidsperspektiv för att fungera litterärt och framträda i alla sin ohygglighet. Nu utspelar sig ”Tritonus” istället i det välkända intervallet mellan tråkigt och trevligt, veklagan och liknöjdhet. Jag hade önskat mig mer av den dramatik som titeln antyder.
Missa inga recensioner från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra litteraturrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Litteraturrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
