Valerie Kyeyune Backström : Recension: ”Jag är ingen mördare” av Ulf Karl Olov Nilsson

I Ulf Karl Olov Nilssons nya bok är Döden, Demensen och Diktsamling AB portalfigurer. Gästrecensent Valerie Kyeyune Backström söker efter ordning i de krängande dikterna – och finner en förunderlig ekvilibristisk buffé.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Vad har Döden, Demensen och Diktsamling AB gemensamt? De utgör alla portalfigurer i ”Jag är ingen mördare”, Ulf Karl Olov Nilssons nya diktsamling.

Döden tar här delvis form i åldrandets slutliga utplånande, men uppehåller sig främst vid tiden innan och dess följeslagare: minnesförlusten, nedmonteringen av ens funktioner, och ångesten. Eller är det snarare tvivlet: har jag gjort rätt för mig i mitt liv? Har jag gjort rätt med min tid? Och vad händer när en tidigare potent människa med tiden förtvinar, och plötsligt blir beroende av andras omsorg?

Det kanske låter som ett väl avgränsat tema, men det är för att min hjärna söker ordning i större utsträckning än vad UKON har lust att servera i denna bok indelad i tre delar. För det här en diktsamling som kränger och rör sig, som långdikten ”BLÅSAN” (Efter Freuds begrepp Bläschen), som förändrar form och muterar, som vildsint förflyttar sig genom dagarnas skum.

ANNONS

Tänk att varje Enskild är Alla. Det är också det Vackert Vidriga: Inte de utpräglade egenskaper som just den Blåsan äger och andra inte har, utan det Gemensamma, det Vanliga. Hur Blåsans kropp blir Varm när den omfamnas, Hur den Rodnar vid en Kyss, Hur dess Ursprung gör den Rörd, Hur dess Inre Rör sig, Hur Matsmältningen omvandlar maten och krystar den Avskyvärdhet, allt kötts sammantvinnade Kabel, Hur förmultningen omvandlar levandet och kryper ut i Vidrig Vidlyftighet, alla Kadavers sammanlagda Kök.”

Ändå är döden ett av de mest mångbottnade ämnena, för även här finns förvandlingslusten, eller det kalejdoskopiska angreppssättet: döden i form av demens, av åldrande, döden i form av politiska beslut, döden som i mord.

Kanske illustrerar detta också hur UKON:s poesi fungerar som bäst; att genom små förskjutningar, kullkastningar eller upprepningar belysa det djupt sjuka, förvridna eller absurda med den värld vi vant oss vid.

Här finns förstås humorn, som i de återkommande ”OMDÖMEN”, skrivna i recensionsstilen så vanlig för denna nya tid, där allt ska betygsättas i gig-ekonomins kölvatten. Dödshjälp AB, Asien AB, Dikthjälp AB föräras detta nyspråk, det kan låta: ”Jag är nästan alltid en nöjd kund. Har handlat av Diktsamling AB sedan 2013. Men det är ledsamt att jag fick med en rutten diktsamling denna gång” eller ”Jag använder mig regelbundet av Dödshjälp AB. Dom har ett brett utbud av metoder för både vardagen och finare tillfällen och ställer alltid upp med det lilla extra trots att tidsschemat ibland är tajt”.

ANNONS

Kanske illustrerar detta också hur UKON:s poesi fungerar som bäst; att genom små förskjutningar, kullkastningar eller upprepningar belysa det djupt sjuka, förvridna eller absurda med den värld vi vant oss vid. Det kan vara det sjuka i ett samhällssystem. Men också det sjuka i livet i sig: ”Tänk om allt bra redan har hänt. / Tänk om jag orkar lite mindre för varje dag som går.”

Här återfinns också tvivlet. På poesin, på författarens egen förmåga, på diktens uppgift eller meningslöshet. Stilen skiftar, antar ibland vittnesprotokollets, ibland fallstudiernas patientberättelser, eller som i ”LIVET ÄR KORT” skrivs helt med (främst medicinska) förkortningar. Ibland är rösten pratig, ja pladdrig, ibland tillbakahållet stram.

Stundom riskerar dikterna att fastna i ett manér, ibland efterlängtar man mer av den lågmälda, sorgsna kontemplation som hittas i ”ÖVNINGAR I FÖRSAKELSE”. Helt enkelt en stund av stillsam skönhet.

Men det är kanske att gapa efter mycket, eller att gapa efter annat än den ekvilibristiska buffé jag serveras.

För som helhet är ”Jag är ingen mördare” en vital gärning, en uppstudsig, underfundig drift med systemet likväl som människan som befinner sig i det. I UKON:s värld görs hon både fånig och storslagen, småsint och alldeles, alldeles förunderlig.

Fotnot: Ulf Karl Olov Nilsson är medarbetare i GP kultur och gästrecenseras därför av Valerie Kyeyune Backström som är vikarierande kulturredaktör i Expressen.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Lugn poeter, AI kommer inte att ta era jobb

LÄS MER:Johan Cullberg tvekade aldrig att visa sig sårbar

LÄS MER:Fråga poeten: Hur blir man poet egentligen?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS