Ulf Karl Olov Nilsson: Fråga poeten: Hur blir man poet egentligen?

Hej UKON, jag har skrivit sedan barndomen, dagbok, dikter, läst egna dikter på bröllop och begravningar. Men jag har aldrig vågat publicera något. Hur vet jag om det jag har skrivit är bra? Kan jag kalla mig poet? Hur blir man poet egentligen?

Vänliga hälsningar, Undrande

Hej Undrande och tack för en lika bred och bra som rysligt komplicerad fråga!

Beteckningen ”poet” är som bekant ingen skyddad titel och i princip kan vem som helst kalla sig det. Men just detta självutnämnbara faktum gör bara saken så mycket mer sårbar. Det är liksom lika kaxigt som potentiellt genant att kalla sig för något som man inte själv kan veta om man lever upp till. Där det dessutom inte finns några säkra kriterier på vad det egentligen innebär.

Det är liksom lika kaxigt som potentiellt genant att kalla sig för något som man inte själv kan veta om man lever upp till.

På ett sätt är det mer av en livslögn att kalla sig poet utan att kunna skriva än att exempelvis låtsas vara läkare och arbeta utan legitimation; den falske läkaren bedrar omvärlden medan den tilltänkta poeten bedrar sig själv. Å andra sidan, vill man invända, finns det många goda exempel på hur unga människor med gott självförtroende lika prematurt som konsekvent kallat sig diktare och sedan faktiskt också lyckats bli det. En sådan profetia kan dock endast bli självuppfyllande om den beledsagas av stenhårt poetiskt arbete.

För egen del var det ungefärligen så det gick till; i 17-18-årsåldern började jag plötsligt – det kom som en överraskning också för mig själv – hävda att jag skrev dikter. Det var dessvärre inte alls sant, däremot läste jag dikt. Det var ett slags försök till frambesvärjande tror jag: jag ville helt enkelt dikta. Men så, efter några hyllmeter ur de bibliotekshyllor som går under benämningen H.03 (Poesi), började jag faktiskt skriva. Speciellt bra var det verkligen inte, men ändå i sanning en lycklig tid. En hämning hade släppt!

LÄS MER:Skrivande kan inte läras ut

Ett ambitiöst läs- och skrivarbete är såklart endast en förutsättning för att kunna skriva bra, aldrig någon garanti. Elever som gått skrivarskolor i USA har exempelvis stämt utbildningarna för att de inte lever upp till sin marknadsföring. Trots de mest imposanta läroplaner tyckte man ändå inte att dikterna blev något vidare. Och vad än värre är: att skriva bra är definitivt inte någon garanti för att bli utgiven. Ungefär ett manus av 1 000 inskickade manus blir utgivet och självfallet ännu färre när det handlar om poesi.

I en mening är alla människor poeter, nämligen på det sättet att vi alla, utan undantag, ibland säger eller skriver saker som har en poetisk potential; det går helt enkelt inte att undvika eftersom livet, bland många andra saker, alltid har en poetisk dimension. Faktum är att vi till och med är poeter när vi inte vill vara det. Helt enkelt eftersom vi aldrig har kontroll över sättet vi uttrycker oss. Vi kan aldrig riktigt veta vad vi kommer att säga eftersom vi har en omedveten sida, saker vi inte vet om oss själva; den visar sig i felsägningar, tvetydiga syftningar, missförstånd. I dessa språkliga skevheter, i förnuftets och grammatikens sammanbrott, finns en evig källa till dikt.

Faktum är att vi till och med är poeter när vi inte vill vara det.

Men tyvärr räcker inte med att skapa poetiska utsagor, en poet måste också själv kunna känna igen det poetiska när hen ser det – och lyfta ut det ur tillvarons babbel. För att tala med den akademiska psykologin: det räcker inte med skapande (evocation) det krävs också igenkänning (recognition) och förmåga till värdering av det man skapat.

Jag tror för övrigt att det ofta räcker med poesins själva möjlighet för att göra livet aningen vackrare. Den som i sitt inre bär med sig diktens dimension kan åtminstone i fantasin omvandla livet mest skrämmande, värdelösa och plågsamma stunder till någonting bättre. Vi skulle kunna kalla det för litteraturens alkemi. När allt känns hopplöst kan vi ändå alltid tänka: det här, just det här, som tycks mig så fullkomligt vidrigt, uselt eller outsägligt sorgligt skulle jag kunna förvandla till någonting värdefullt, en dikt, en rad, ett ord, ett halvt ord, ett prefix, en bokstav. Liksom för alkemisten resulterar det sällan (nåja: i alkemistens fall aldrig!) i rent guld; men det är själva hoppet som är grejen, ett andningshål, kanske rent av en utväg ur ett trångt och endimensionellt liv.

LÄS MER:I hennes värld kan bara den med diagnos vara fri

Ulf Karl Olov Nilsson