Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Recension: ”En svensk tiger” av Aron Flam

Upphovsrättsstriderna kring omslaget till Aron Flams bok ”En svensk tiger” har rönt mycket uppmärksamhet. Men hur är själva boken? Hynek Pallas läser en självutnämnd dissident som har fel i sin grundläggande tes.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Det här är en svensk tiger

Aron Flam

Samizdat publishing

559s.

Samizdatpublikationer präglades inte av svada. Böckerna – alltså sådana som gjordes illegalt i östblocksdiktaturerna – skrevs exempelvis genom att man satte flera lager karbonpapper i skrivmaskinen. Eller mer minimalistiskt: när min mormor reste till Sverige från Tjeckoslovakien på 1980-talet gick gränspolisen igenom cigarettpappren hon medförde, ett efter ett. Begränsningarna innebar genomtänkt redigering och ordfrugalitet.

De nästan 600 sidor som fyller komikern Aron Flams uppmärksammade ”Det här är en svensk tiger” är snarare en bokstavstsunami.

Man ska vara försiktig med att jämföra förbjudna böcker med litteratur som produceras fritt i demokratier – oavsett trubbel denna möter av andra anledningar. Men när böcker ges ut på ”Samizdat publishing” och påstås blottlägga mörkläggningar i socialismens namn får man väl göra undantag. Jämförelsen kan dessutom användas för att belysa varför metoden hos dagens självutnämnda dissidenter ser ut som den gör – och varför vissa läsare sväljer den.

Vad ”Det här är en svensk tiger” (nu i sin sjätte upplaga) egentligen innehåller har hastats förbi när fokus legat på striden om omslagets parodi på Bertil Almqvists tigersymbol från andra världskriget (som Beredskapsmuseet gör anspråk på). Den svenska neutralitetspolitiken är förvisso navet (och var det även i podd-serien som är förlaga).

Men Flam vill blottlägga trådar som går djupare bakåt och påverkar framåt – in i våra dagar.

Så hoppar han i korta sjok till kapitel och med sökta associationer, från hur ”folkhemmet är byggt på stulet guld från mördade judar och ockuperade länder” mellan påstådd antisemitism i Socialdemokraternas DNA, förklaringar till svenskars kollektivism hos Gustav Vasa, undfallenhet för IS, flyktingfrågan och Ship to Gaza. Han beskriver i särskilt svamliga stycken hur hjältemyter fungerar för att förklara hur Olof Palme, som Flam är särskilt bitter på, konstrueras i historieskrivningen.

Men varför, om ”Sverige var en axelmakt” och sossarna ska ha blåljugit för folket i 80 år behövs det en osorterad nåldyna istället för ett välriktat nålstick för att avslöja detta? Där Václav Havel koncist visade hur makten i en diktatur fungerade med ett par meningar i en essä drunknar ”Det här är en svensk tiger” i ändlösa metaforer om hur ”spelet är riggat”.

Låt mig först säga såhär: Aron Flams podd har poänger och stunder av lyckat historiegranskande som återkommer i boken. Han har rätt i att det finns mörka hörn kvar att belysa från krigsåren (jag har skrivit med samma kritiska perspektiv om dokumentärfilmen ”En svensk tiger” 1/3/19). Att neutralitetspolitiken inneburit undfallenhet för diktaturer. Att relationen till Israel varit märklig. Att Socialdemokraternas historia har löss i fanan – även antisemitiska sådana. Och att dessa var rejält påtagliga under de formativa åren.

Problemet är att Flam har fel i sin grundläggande tes. Som han här, med genant raljans, försöker driva igenom på ohederliga vis.

Nej, mängden forskning som publicerats om Sveriges roll i andra världskriget är inte ”obefintlig”. Påståenden som följs av ”politiker och akademiker som vet har svikit. De sviker fortfarande. Av egoistiska skäl.”

Bevisen på ”tystnadskultur” är särskilt tunna när man genomsöker texten efter intellektuella som populariserat kunskap om Sverige och krigsåren. Jaha, ingen P.O Enquist och ”Legionärerna”. Inte Maria-Pia Boëthius ”Heder och samvete”. Bernt Hermeles ”Kommer de så skjuter jag oss”? Mats Deland som skrivit så avslöjande om krigsförbrytarna? Icke. Under ”D” i personregistret finns däremot ”The Dude”.

Det ligger nära till hands att anta att forskning sorteras bort inte bara för att den stör tystnadsnarrativet, utan när upphovspersonerna kan placeras i socialistfacket. ”Socialist” används när Flam ogillar någon. Till sist börjar man därför lägga märke till när det inte används: när tvärkommunistiska tidningen Ny dag bötfälls för att de har kallat Hermann Göring ”sadist” – något Flam naturligtvis uppskattar att de kallade honom – blir de bara ”tidningen”.

Jag delar åsikten att socialismen många gånger kommer lättvindigt undan i Sverige. Och anser just därför att det är direkt kontraproduktivt att ignorera historiens komplexitet eller bunta ihop demokratiska sossar med hårdför yttervänster.

Det skulle behövas många sidor för att lista de grövre felaktigheterna i ”Det här är en svensk tiger”. I stort som smått, om skeenden och personer har sanningarna modifikationer stora som elefantballar. Nej, västvärlden var inte ”traumatiserad av kollektiv skuld” över Förintelsen 1969. Någon man behöver känna till om man skriver idéhistoria kring hur kriget har behandlats (inte minst moraliskt). Herbert Tingsten hamnade inte i ”den svenska tystnaden” efter 1945(!). Den antisemitiska och här utförligt (och föredömligt) diskuterade filmen ”Petterson & Bendel” från 1933 är inte okänd eller bortstädad: Sveriges största filmtjänst strömmar den med inspelad prolog om dess historia och hur den mottogs i Nazityskland. Händelsevis av en professor som ägnat sig åt saken.

Jo, det finns fog att diskutera varför saker varit mindre kända – stundtals undrar jag om det verkligen är bristen på forskning kritiker som Flam reagerar på. Vid ett tillfälle, efter att en internationell forskare slutat svara på Flams mejl (mörkläggning!) skriver han något om ”språkförbistring” mellan ”vanligt folk” och forskare. Här kan man inflika att populärkultur, som film, har gjort ytterst lite av Sveriges agerande under kriget. På ett sätt visar det kanske skuld, eller okunskap. Men också att man inte som grannländerna har haft samma skarpa behov av att forma nationen kring hjältemodigt motstånd. (Något exempelvis Marte Michelet i ”Hva visste Hjemmefronten?” visat är en tveksamhet i Norge GP 17/3/19).

Jag tror debatten på sina håll hade sett annorlunda ut om bred populärkultur tagit sig an ämnet.

Men inte överallt. För Flam ger nämligen den kunskap som finns inte ”näring”. Vad han egentligen menar är att det inte göder den politiska berättelse han vill skapa. Även om jag utgår ifrån att han själv tror på sin bok så har denna ”red pill”-ambition, att dra slöjan från vår blick och visa hur allt hänger ihop, farliga dimensioner som inte går att bortse ifrån.

För dagens ”dissidenter” ägnar sig åt att med ”skoj” sanningsskarvande och hisnande antydningar tjuvkoppla historien till samtiden: så ”beläggs” att allt från flyktingmottagande till Greta Thunberg är omoralisk godhetssignalering med svår skuggsida. För ni ser ju att så har det alltid varit!!

Men samma ensidighet och raljans som krävs för att få klicken och swishen i det polariserade politiska landskapet innebär tvångsmässigt misstänkliggörande, avfärdande och öppet hån av de forskare och journalister som gjort det verkliga, hårda arbetet i dessa frågor. Det är skadligt.