Pontus Stenshäll säger hej då till Göteborgs stadsteater

Åtta år har gått sedan Pontus Stenshäll klev på posten som konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater. På fredag är det premiär för ”Processen”, den sista pjäs han regisserar innan uppdraget lämnas över till Linda Zachrison.

Det har varit turbulenta år, konstaterar han i sin fåtölj inne i arbetsrummet. Metoo, pandemin och renovering av teaterns lokaler.

Men också: att sågas av en av landets främsta kritiker.

Kort sammanfattat: 2019 utbröt en debatt i GP sedan tidningens kritiker Mikaela Blomqvist i flera texter kritiserat teaterns konstnärliga utveckling. I en recension av Angelina Stojčevskas ”Little shop of horrors” kallade hon Stenshäll för ”helt omdömeslös” och att pjäsen var en ”till intet syftande nöjesteater”, vilket Stenshäll replikerade på och skrev att Blomqvists förtroendekapital var förbrukat. Kritiken resulterade också i att Stadsteaterns vd Björn Sandmark i ett mejl till GP Kultur skrev att han "utgick ifrån" att redaktionen inte skulle låta Blomqvist skriva mer kritik om Göteborgs stadsteater, vilket dåvarande kulturchef Björn Werner starkt satte sig emot.

Debatten fick nationell uppmärksamhet, men frågan är hur, och om det alls har påverkat Pontus Stenshäll i hans arbete.

– Både ja och nej. På längre sikt har det inte gjort det. På kort sikt så blir det så där ”åh, vad tråkigt”. Jag har ju blivit recenserad sen 80-talet, men oftast har det varit kritiker som haft respekt för mig och där jag haft respekt för kritikern och så har det uppstått en dialog, precis som med publiken. Men när folk inte respekterar mig och mitt konstnärskap och jag inte respekterar deras yrkeskunskap, då uppstår ingenting. Det är inget som blommar i sådan död mark.

I dag säger han att det hela ligger bakom honom.

– Nu läser jag inte hennes recensioner längre. Jag har gått vidare från det, det är ingen stor grej som jag går och tänker på. Jag tror att det var ganska uppfriskande att alla fick ifrågasätta sig själva på något sätt.

Klassikerslaktare vars teater var fel och ful

Men Pontus Stenshäll hade fått kritikerna på sig redan innan han kom till Göteborg. Under sin tid som konstnärlig ledare på Moment i Gubbängen fick han öknamnet ”klassikerslaktare”, på grund av sina vilda nytolkningar av dramatiska klassiker.

– Jag tror det var Nils Schwartz i Expressen som skrev det först. Det är en väldigt snygg titel som andra hängde på. I början blev jag lite förnärmad och försökte försvara mig. Men nu tycker jag det är lite roligt och låter ganska tufft.

Själv hävdar han att han alltid gjort pjäser som han tror att dramatikerna hade tyckt om ifall de sett dem.

– Jag vill inte montera ned eller förvränga, utan jag försöker ta fram det jag tror att dramatikern har velat säga. Jag skulle kunna konfrontera vem som helst av de dramatiker jag har satt upp med gott samvete.

Alla ansåg dock inte att han gick för hårt i sin omskrivning av klassikerna. Stenshäll lärde sig snart att urskilja ett mönster för vilka som tyckte att han var bra, och vilka som tyckte att hans teater var ”fel och ful”.

– De som tyckte bäst om mina föreställningar var dels en väldigt teaterovan publik som inte hade förutfattade meningar om dramaturgin, och dels de väldigt erfarna som såg vad jag ville göra. De där emellan tyckte att sådär gör man väl inte, och då fick jag rubriker som klassikerslaktare.

Men publiken och kritikerna vande sig till slut vid den stenshällska stilen, och han blev allt mer känd för att ha lyckats omvandla en övergiven biograf i Stockholmsförorten Gubbängen till en av landets mest spännande teaterscener.

– Vi hittade en estetik som låg närmare den europeiska kulturen, närmare konsten. Den ville bort från den psykologiska vardagsmaterialismen som präglade svensk teater vid den tiden och som jag tyckte var förljugen. Det var vaselin på linsen-teater där man förskönade i stället för att visa folk hur det var.

– Jag tycker som André Breton, att endast det oväntade är vackert. Det var något sånt jag letade efter, att publiken och jag själv skulle få uppleva det oväntade på scenen.

Snart fick han ytterligare kvitto på framgången, i form av priser och erbjudanden om att gästregissera på landets största scener. En av dem var Göteborgs stadsteater. När han senare tilldelades posten som konstnärlig ledare var hans vision att föra teaterkonsten närmare den europeiska.

– Jag upplevde att den teater som jag knockades av hade mycket större ”här och nu” på scenen. Till skillnad från de flesta andra konstformer så är teatern verkligen ögonblickets konst. Den vibrationen var mycket starkare på många europeiska teatrar.

Hur skulle du utvärdera arbetet med det?

– Jag är väldigt nöjd med mixen som vi har haft med skickliga europeiska konstnärer och de lokala förmågorna i Göteborg. Jag tänker till exempel på Yeah Yeah Yeah, KonstAB, Thomas Ostermeier, Yana Ross och Jan Klata. Det är en mix som jag tycker är väldigt fräck, härlig och frisk.

Göteborgspubliken mer konservativ

Väl i Göteborg fanns vissa skillnader på stadsteaterns publik, jämfört med den som gick på den mer alternativa teatern i Gubbängen. Han själv beskriver Göteborgspubliken som mer konservativ i sin uppfattning om vad som definierar bra teater.

– I en stor stad där man har sett traditionell teater i väldigt många år kan det oväntade eller ovanliga anses dåligt eller något man inte vill ta till sig. Det tar tid att vänja sig vid någonting.

Han tar upp ”Körsbärsträdgården” som exempel, som spelades 2017.

– Det var nästan som att det blev en miniskandal. Anja Suša [regissören, reds anm.] var verkligen klassikerslaktare då, hon bröt ner pjäsen för att få syn på någonting annat. Det tyckte publiken inte alls om. Däremot gav det upphov till väldigt många intressanta diskussioner.

När nu ”Processen” har premiär är han spänd inför mottagandet. För sin vana trogen är det ingen traditionell tolkning han gjort. Handlingen är placerad på en teater i stället för en bank, och dramaturgin beskriver han som ”väldigt annorlunda”.

– Särskilt under åren i Göteborg har jag märkt att en annorlunda dramaturgi är väldigt provocerande för många. Man är van vid den gängse dramaturgin och om det flyttas lite så blir publiken osäker, så det ska bli intressant att se hur den tas emot.

Är det något du strävar efter med den här pjäsen, att göra publiken osäker?

– Ja det är det verkligen, jag strävar efter att rucka på det invanda.

I ett avsnitt av P1:s ”Teaterprogrammet” från 2016 kallar du det för en feltolkning av dig att du skulle vilja provocera publiken, skulle du fortfarande säga det?

– Absolut, jag har aldrig tänkt att jag ska provocera publiken. Däremot finns det publik som blir provocerad av en viss sorts teaterestetik eller när de möter det som de inte hade förväntat sig, men det tycker jag inte är samma sak som att vilja provocera.

– ”Processen” skulle man kanske kunna kalla för en kärleksfull retning av publiken, ungefär som en lek. Jag tycker om när publiken blir underhållen, men den ska också vara engagerad i sitt tänkande när den ser föreställningen.

Med bara dagar kvar till premiären är det en hel del kvar att fixa. Samtidigt som den stora gula bollen från ”Caligula” monteras ned ska dekoren till stora scenens Kafkavärld byggas upp. ”Processen” visas sista gången bara en månad innan Pontus Stenshäll kliver av sitt uppdrag den första juli, för att återgå till Stockholm och frilansandet. Då har han varit konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater i åtta år. Är han nöjd med vad han gjort?

– Ja, verkligen.

Om du hade kunnat göra om någonting, vad hade det varit då?

– När Ingmar Bergman slutade på Helsingborg stadsteater så gjorde han en intervju med sig själv. Då ställde han den frågan och då svarade han ”det säger jag inte”. Jag svarar något liknande. Jag är fortfarande så inne i det och har inte hunnit få något jätteperspektiv, men självklart finns det saker som jag kunde ha gjort annorlunda, stort och smått.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Kan Göteborg förstå Pontus Stenshäll?

LÄS MER:Recension: "Little shop of horrors" på Göteborgs stadsteater

LÄS MER:"Du har fel Blomqvist"

LÄS MER:Så lätt tystas inte en kritiker

TEXT

Nina Morby

nina.morby@gp.se