Så får du ditt barn att lyssna på bra musik

När jag tänker på min och mina bröders barndomsmusik är det fyra CD–skivor som sticker ut. Aquas ”Aquarium”, Spice girls ”Spice”, The Offsprings ”Americana” och Markoolios ”Dikter från ett hjärta”. Dessa mästerverk lyssnades det på om och om igen, på samtliga bilresor, semestrar, middagar, frukostar och barnkalas. Ofta sjöng vi med, öronbedövande från baksätet. Alltid ville vi höra skivan igen, så fort den spelat klart. Inte sällan ville vi höra en och samma låt kanske tio, eller tjugo, gånger på raken.

Detta är inget unikt. Tvärtom delar jag förmodligen både det otroliga urvalet av musik och det envisa nötandet av låtarna med många barn födda i slutet av 1980- och i början av 90-talet. Men hur mina, och andras, föräldrar kunde stå ut är ett mysterium jag inte kan lösa.

De som är mindre dömande brukar säga att det inte finns något rätt eller fel när det kommer till musik, det är en subjektiv sak, en fråga om tycke och smak. Det är givetvis fel. Hur kommer det sig annars att musik används som tortyrvapen på flera håll i världen, trots att både FN och Europadomstolen har förbjudit det? Användningen av just barnmusik är vanligt förekommande för att bryta ner människor i fångenskap.

LÄS MER:Timbuktu och Mapei gör vaggvisor

Musik från barnprogrammet ”Sesame Street” har till exempel använts av CIA för att ”kulturellt förnedra fångar” på Guantanamo. Och föräldrar som fått barn efter att det moderna anthemet ”Baby Shark” släpptes lär knappast bli förvånade över att ett par fångvaktare i Oklahoma nyligen själva straffades i rätten efter att ha spelat låten på repeat i fängelset.

I veckan släppte artisterna Mapei och Timbuktu skivan ”Lullabies – ett modernt vaggvisealbum”. Albumet kom till då den nyblivna mamman Mapei tyckte det var direkt plågsamt att lyssna på barnmusik. Albumet är till för både föräldrar och barn, så att "föräldern inte börja hata sitt liv”, säger hon i en intervju med Musikguiden i P3.

Nu har jag inga barn själv. Men jag är i en ålder (32) där ämnet är ständigt förekommande. Så för alla föräldrar där ute gör jag nu en insats. Det dags att gå till botten med frågan: hur gör man för att få ett barn som inte älskar värdelös musik? Går det ens, eller är det bara en del av det mindre roliga med föräldraskapet?

Spela Dylan i livmodern

I en artikel i Aftonbladet från 2001 får jag svar från oväntat håll. Artisten Anna Book berättar att hon sjöng sin egen hit ”ABC” för sitt barn i magen och att han därför också älskade låten som spädbarn. Hon vittnar också om att detta barn, vars namn är Antonio, tycker mycket om låten ”Who let the dogs out” som var en stor hit samma år som Book var gravid.

Som bevis för att barnets kärlek till Anna Books egen musik inte endast är önsketänkande från hennes håll, intervjuas också den brittiska forskaren Alexandra Lamont i artikeln i Aftonbladet. Hon berättar om en då helt ny studie som visar att barn faktiskt gillar musik redan i livmodern. När barnen fyllt ett år kunde Lamont se att de kände igen och föredrog musiken de hört när de låg i magen framför musik i samma genre som de aldrig hört förr.

”Om du vill att ditt barn ska bli Bob Dylan-fan så bör du nog börja spela Dylanlåtar på cd:n från den 35:e veckan. Men det räcker inte bara att spela musiken, du måste faktiskt gilla den själv också”, säger Alexandra Lamont i artikeln.

LÄS MER:Självfallet är Bob Dylan tidernas allra bästa sångare

En ettåring som älskar Bob Dylan känns ju rakt av obehagligt, men jag blir nyfiken. Vad händer efter spädbarnsåren? Jag ringer upp Alexandra Lamont, som nu avancerat till professor inom musikpsykologi på Keele University i Newcastle. Hon har visserligen ägnat ytterligare 20 år till att forska kring barn och musik, men följde aldrig studien som nämns i Aftonbladet.

– Nej, jag följde inte upp forskningen efter spädbarnsålder eftersom jag tyckte det var svårt att skingra andra influenser. Spädbarn växer inte upp i laboratorium, vi kan inte kontrollera allt de hör eller utsätts för, förklarar hon.

Trots det menar Alexandra Lamont att det går att påverka sitt barns musiksmak från ung ålder, något hon sett i senare forskning på unga vuxnas musikaliska minnen. Att vi föredrar musik som vi känner igen från våra tonår är välkänt och väl undersökt.

Att spela musik du gillar för ditt barn kommer alltså att influera dem på lång sikt.

De minnen vi skapar under våra tonår lagras och värdesätts högre än de från senare perioder i livet, ett fenomen som kallas för ”reminiscence bump”. Det går att applicera på allt möjligt, som film, böcker, politiska skeenden, men har visat sig extra effektivt när det gäller just musik.

– Vi gjorde en studie där vi fokuserade på familjekontext och hemmet för att se hur föräldrarna influerat barnens musiksmak. Där såg vi att många unga vuxnas musikminnen är förknippade med föräldrarnas, särskilt upp till 15 års ålder. Många minnen var från konserter som barnen gått på med föräldrarna, och var kopplade till föräldrarnas favoritmusik. Att spela musik du gillar för ditt barn kommer alltså att influera dem på lång sikt, säger hon.

En ny studie, publicerad i tidskriften ”Music and Science journal” hösten 2020, visar att det är låtarna vi lyssnade på som 14-åringar som präglar oss starkast i resten av vårt liv. I kombination med Alexandra Lamonts studie borde detta alltså vara goda nyheter om du får ett barn som du vill försöka hjärntvätta. Men vad händer de kritiska åren fram till tonåren, då du rimligen har sämst musiksmak?

LÄS MER:Skivbutiken Bullmatin Records öppnar på Andra långgatan

Alexandra Lamont har gjort en studie på 3,5-åringars musiksmak och musiklyssnande. Resultatet visar att barnen har stort inflytande på vad familjen lyssnar på. Barnen i studien valde 40 procent av all musik de hörde dagligen själva, och de föredrog inte direkt Bob Dylans “Blood on the tracks”.

– Barnen ville lyssna på barnmusik. Vaggvisor, musik från barnprogram och filmer. Det är inte nödvändigtvis för att den passar bättre för dem, de väljer den snarare för att det är den de hör oftast, säger Alexandra Lamont.

Fredrik Strage: ”Bebisar gillar Kraftwerk”

Fredrik Strage är en av landets mest respekterade musikjournalister – och tvåbarnsfar. Om någon borde veta hur man gör så är det väl rimligen han. Vi hörs över en digital fika. Jag letar efter något slags tröst, men möts i stället av ett illa dolt skryt. När Fredrik Strages dotter Bianca var bebis gillade hon nämligen Kraftwerk.

– Men bebisar gillar Kraftwerk, det har jag hört av flera andra efteråt. Det finns något i deras ljusa, nästan speldoseaktiga och simpla melodier. ”The Robots” var den första låt jag fick en reaktion på från henne, säger han.

Barn saknar referensramar, vet inget om musik och det anses inte politiskt korrekt att stänga in dem i en skrubb med endast en Velvet Underground-box som sällskap.

Själv var Fredrik Strage helt ointresserad av musik som barn. Han läste Marvel-tidningar och tittade på film. Hans mamma lyssnade på klassisk musik och hans pappa hade en skiva med Skäggmanslaget som hette ”Snus, mus och brännvin”, en titel som Fredrik Strage inte uppfattade som sexuell förrän långt senare.

LÄS MER:Kraftwerk är mycket mer än elektronisk musik

När han själv skulle bli pappa funderade han absolut på hur han skulle kunna påverka sina barns smak.

– Det är en knepig grej som alla ställs inför som väljer att bli föräldrar. Att barn har fruktansvärt kass musiksmak. De saknar referensramar, vet inget om musik och det anses inte politiskt korrekt att stänga in dem i en skrubb med endast en Velvet Underground-box som sällskap. Då är man tydligen en dålig förälder, säger han.

Därför beslutade han att försöka påverka sina barns musiksmak indirekt. Genom att försöka göra musiken han själv gillar tillgänglig, genom att ta med sin dotter på konserter och intervjuer med coola artister. Bland annat träffade hon Rebecca och Fiona när hon var ett halvår gammal.

– Sen tyckte hon det var kul att dj:a, det kanske var därför! Jag har liksom inte försökt få henne att lyssna på gammal industrimusik, utan utgått från vad hon faktiskt skulle kunna gilla, säger han.

LÄS MER:Misslyckad video blev starten för Dolly Style

Men trots ansträngningarna och försöken att sätta dottern i en musikalisk kontext sedan tiden i livmodern är det inte Fredrik Strage som påverkat sin dotters musiksmak, utan snarare tvärtom. De hade nämligen ett gemensamt favoritband under fem-sex år.

– Det finns en lucka mellan att barnen är medvetna varelser som går att prata med, till att de bygger en egen identitet. En kort period där det går att dela musikintresse. Så var det för mig och min dotter med Dolly Style, säger han.

Musik är uppror mot föräldrarna

Dolly Style är en Japaninspirerad popgrupp bestående av Molly (med rosa hår), Polly (med lila hår) och Holly (med blått hår). Medlemmarna kommer från ”ett dockhus i Dollyville” och har bytts ut på löpande band genom åren. När hans dotter blev ett stort fan, gick han med på några spelningar. Ju fler låtar han hörde med dem, desto fler influenser han själv gillar tycktes han kunna urskilja. Han jämför dem med TLC och Kiss.

– Min kompis sa ”men Fredrik, du kan ju inte låta en femåring bestämma vad du ska lyssna på”, men jag började helt enkelt tycka om dem på riktigt. Vi var superfans och gick på alla spelningar. Jag såg dem 25 gånger och har en Dolly Style-tatuering, säger han.

LÄS MER:Nu kan vi äntligen krossa myten om rockmannen

Nu fyller Fredrik Strages dotter tolv år. Hon har lämnat Dolly Style bakom sig, för coolare musik som Blackpink, Ariana Grande och Marina. Och när de gemensamt tittar på ”Melodifestivalen” är det såklart låtarna Fredrik Strage tycker är absolut mest usla som barnen gillar mest. Till exempel Hasse Kvinnaböskes ”Guld och gröna skogar” eller Eva Rydberg och Ewa Roos ”Rena rama ding dong”.

– Det visar väl att musik handlar om att göra lite uppror mot sina föräldrar. Så om man ska styra sina barns musiksmak i en viss ålder gör man det nog bäst med omvänd psykologi, säger han.

Du har skrivit en bok om fans och idoldyrkan. Vad utmärker en bra idol för barn?

– En bra idol för barn ska kunna funka som en seriefigur. En tydlig gestalt med tydliga färger som du kommer ihåg – men också en glad artist. Jag tror inte att en monsterrockare som Marilyn Manson skulle funka för små barn. Simpelt, tydligt, som tuggummi – då går det bra, säger han.

Anis Don Demina: ”Vet inte varför alla gillar mig”

Fredrik Strage verkar genuint lycklig över att ha låtit en femåring styra hans musiksmak, även om han i dag är ensam kvar som Dolly Style-fan i familjen. Som förälder gör du alltså bäst i att hitta en artist som ditt barn gillar, men vars musik också du kan leva med. Så vad får du om du blandar Strages framgångscoctail för en artist som kan gillas av barn, med en artist som också har mängder av vuxna fanns? Jo! Du får Anis Don Demina.

En bra idol för barn ska kunna funka som en seriefigur. En tydlig gestalt med tydliga färger som du kommer ihåg – men också en glad artist.

Artisten och influencern är kanske mest folklig i Sverige just nu. Han har synts i ”Melodifestivalen”, ”Let’s dance” och ”Fångarna på fortet”. Han har en enorm Youtube-kanal och flera stora hits, där han ena dagen gör en låt med Timbuktu, andra dagen gör den officiella EM-låten ”Flaggan i topp” som kanske är sinnebilden av att göra musik som hela Sverige ska älska.

LÄS MER:Don Demina hämtar kraft i "Lejonkungen"

Att vara älskad av många är en konst, men det verkar inte innebära några större problem för Anis Don Demina.

– Jag vet inte varför alla gillar mig! Men jag hoppas att det är för att jag är snäll och jag försöker inspirera folk att jaga sina drömmar. Det enda jag vill är att folk ska lyssna på min musik och att jag ska få dem att le, säger han när vi hörs på telefon.

Han beskriver sin karriär som ett före och ett efter Melodifestivalen. Före bestod hans fans mest av unga som hittat honom på Youtube. Efter kom folk i alla åldrar fram till honom på stan, ”byggarbetare, busschaufförer, rubbet alltså.” När han själv var barn lyssnade han på ”allt mellan himmel och jord”. Klassisk musik, Backstreet boys, Westlife, Britney Spears, Justin Timberlake och Jean Paul. Kanske är det därför han går hem hos så många.

– Den musik jag gör i dag är väldigt kommersiell. Jag är väldigt bred, jag lyssnar på allt möjligt. Det är det som är det fina med musik. Det handlar om att förmedla känslor, säger han.

LÄS MER:Anis Don Demina: Båda tar mycket plats

– Vissa grejer tilltalar de yngre, andra de äldre. Det viktigaste är att det är genuint och att jag skriver saker jag bryr mig om. Oavsett om det är en låt om att komma över mitt ex eller om att våga tro på sig själv och drömma stort, säger Anis Don Demina.

Om du får barn – kommer du försöka påverka barnets musiksmak?

– Mina barn ska enbart lyssna på min musik! Nej jag skoja, jag vet inte, det är klart att det är jobbigt om ens barn får dålig musiksmak. Men samtidigt finns det inga rätt eller fel när det kommer till musik, säger han.

Kanske är det så ändå. Att jag får sålla mig till de mindre dömande. Det värsta som kan hända är väl musiktortyr i form av ”Baby shark”. Men får jag barn en dag blir det Dylan i livmodern för säkerhets skull. Någonstans kanske det sår ett frö.

Läs fler texter av Fanny Wijk:

LÄS MER:Victor Leksell: ”I Göteborg vet ingen vem jag är”

LÄS MER:Gängkriget skildras i Diamant Salihus ”Tills alla dör”

TEXT

Fanny Wijk

fanny.wijk@gp.se