Från Agnes Gerners förra diktsamling ”Sus” (2017) som skildrade tillvaron för uppfödda grisar minns jag en särskilt drastisk bild. I ett par dikter beskrevs hur fostret i suggans mage växte inom styckningsschemats linjer: ”Det är i modern köttet mognar / inuti henne möras / fläsket”. Kultingen föddes bara för att dö. Fast det gäller väl oss alla?
Närheten mellan de två tillstånden sysselsatte Gerner redan i debuten ”Skall” (2014), där sorgen över en mors död mynnade ut i hoppet om ett eget barn. Generationsväxlingen underströks genom att människan framställdes som ett däggdjur bland andra. Här handlade det inte om den enskildes öde, utan om släktets.
Också i tredje diktsamlingen ”Tulpaner” tecknas en mors död och ett barns födelse, men vägen däremellan är för diktjaget full av väntan och frustration. I inledningen beskrivs hur den döda modern såg det som självklart att de ännu ofödda barnbarnen fanns. Men jaget konstaterar: ”Det här är inte rätt sorts kropp / att odla i”. Sedan står att något vasst hakar fast inuti, som en katt med klorna i soffans underrede.
Det vassa tappar taget. Diktjaget spolar av sig blod. Ett missfall? Till sist föds ändå ett barn. Men tillvaron i lägenheten verkar kvävande. Det talas om en väldig sorg ”som varken kan lindras eller begripas”. Den varvas med förundran och glädje över att ha ett eget barn, så stor att just ordet ”barn” helst skrivs på egen rad.
Barnet gråter, jaget gråter. Vad är det som sker i denna dikt? Agnes Gerner är sedvanligt ordknapp men till skillnad från i tidigare diktsamlingar är ”Tulpaner” full av bilder som inte fäster, som verkar arbiträra och sökta och strax lämnas därhän.
Rader som ”Flocken vi skapat fyller näsborrarna / som nybakat bröd” eller ”Är det rosornas fel / att vi inte kan sova?” låter alldeles för mycket som poesi.
Det är förstås en omvälvande erfarenhet att bli mor. Men det är inte givet att sådana erfarenheter gör sig bra som litteratur.
Annat är rent privat och liknar i värsta fall stolta, sentimentala hälsningar till närmsta släkten: ”Men du var inte smutsig när du föddes / du var ren, ren. Halv åtta på morgonen, det var fortfarande / sommar / Du vägde som ett par mjölkpaket, orkade inte suga / hårt nog på de spända brösten. Vi matade dig / med kopp, tio milliliter i taget. Din ointresserade mun / som motvilligt öppnade sig för livet”.
Det är förstås en omvälvande erfarenhet att bli mor. Men det är inte givet att sådana erfarenheter gör sig bra som litteratur. Där moderskapet i Gerners tidigare diktsamlingar framställs som något universellt, till den grad att människan flyter samman med djuret, framstår jaget i ”Tulpaner” som den första i världen att få barn: ”Kvinna efter kvinna studerar / teckningen på mina bröst, ådrornas / åskblå grenverk”.
På så sätt skriver ”Tulpaner” in sig i den samtida debatten om moderskap, där barnen å ena sidan görs till en narcissistisk förlängning av kvinnan och å andra sidan beskrivs nästan som en sjukdom hon drabbats av.
Endast mot bakgrund av den diskursen blir det begripligt varför den nyblivna modern i ”Tulpaner” insisterar på att hon inte kan lägga sig ner och dö. Nej, varför skulle hon vilja det?
I stället bestämmer hon sig för att plantera titelns blommor och koka gröt med olja och aprikoser. Det handlar om trivsel, närhet, omsorg och överlevnad. Men bör inte familjelivet vara mer än så?
Själv tänker jag på de snittade tulpaner jag köper i matvarubutiken, som skrumpnar och möglar redan innan de slår ut. Agnes Gerners vanligtvis sinnliga dikter verkar i denna bok lika stympade som dem.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Nattens skola” av Karl Ove Knausgård
LÄS MER:Recension: ”Röd galla” av Donia Saleh
LÄS MER:Recension: ”Fearplay” av Tova Gerge
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
