Recension: ”Fearplay” av Tova Gerge

En omogen mor, en alkoholiserad pappa och deras dotter som flyttar till USA och intresserar sig för repbondage. Tova Gerge nya ”Fearplay” fångar skickligt tonåringens särskilda osäkerhet och megalomani, men är full av banala tankar, skriver Mikaela Blomqvist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det är sex år sedan Tova Gerge debuterade på större förlag med romanen ”Pojken”. Boken bars helt av jagberättarens fixa idé: att få makt över en kurskamrat på universitet. Företaget lyckas, de inleder en relation och spelet fortsätter romanen igenom. Kurskamraten ska formas och förändras. Den udda, halvt galna berättarrösten var ”Pojkens” stora charm.

Gerges nya roman ”Fearplay” handlar om en betydligt mer normal och riktningslös duo. Vartannat kapitel följer pianisten Ba, vartannat hennes dotter Iris. Central är också maken och fadern Michael som är försvunnen sedan en tid tillbaka. Strax framgår att föräldrarna är på väg att separera och att Michael har blivit alkoholist. Ba hanterar det genom att vandra runt i Stockholm och tänka på det förflutna.

ANNONS

Iris som nyss gått ut gymnasiet väljer i stället att lämna hemstaden för Twin Falls i Idaho. Det är Michaels födelseplats, ett faktum som inte spelar någon betydande roll i romanen. Där väntar en tjej Iris bara haft kontakt med via nätet och en praktik i en blomsteraffär. Väl på plats lär hon också känna Velvet, som ägnar sig åt repbondage. Först när Iris är bunden kan hon känna sig trygg.

Jag funderar på vad Tova Gerge vill med denna bok. Berättaren befinner sig hela tiden påträngande nära sina huvudpersoner och redovisar deras minsta tanke. Ibland är det befogat, som när Iris och Ba besöker Michael på sjukhus och Ba önskar att han ska dö: ”Hon skäms över det, men hon längtar efter att den här historien ska få ett slut.” Hade det inte skrivits ut så hade läsaren säkert förutsatt att hon tänkte något annat.

Vill Gerge skildra barnsliga, förvirrade människor som inte har en aning om vad de håller på med?

Det finns även flera avsnitt om Iris som skickligt fångar den speciella blandning av osäkerhet och megalomani som är tonåringens särmärke. I dem är det som att Gerge bjuder in läsaren till att skratta kärleksfullt åt henne: ”Iris omdöme är trots allt inte perfekt. I så fall hade hon aldrig blivit ihop med något av sina ex.” Här finns en distans som gör läsningen mer fri.

ANNONS

Fast när den femtioåriga Ba visar sig vara lika omogen som sin dotter börjar jag undra. Vill Gerge skildra barnsliga, förvirrade människor som inte har en aning om vad de håller på med? Eller är det så här hon föreställer sig att människor är? Oavsett vilket gör det ”Fearplay” till en bok full av banala tankar, byggd på en inre realism som späder ut boken till den grad att det är svårt att förstå vad den handlar om.

Titeln ”Fearplay” är lånad från BDSM-praktiker som bygger på att frammana rädsla. Och visst skrivs det rakt ut flera gånger att Ba är just rädd. Dottern som åker över Atlanten för att bli ihop med någon hon aldrig träffat får väl tvärtom betecknas som orädd, på likgiltighetens gräns. Det finns inte mycket mer att säga om ämnet än så. Svadan eliminerar all tvetydighet.

Boken berör flera andra intressanta teman, som frigörelse och sorg, men förmedlar inget särskilt om dem heller, just genom att den hela tiden envisas med att förmedla så mycket. Här finns en snygg parallell mellan att binda blommor till en bukett och binda människor i rep. Sambandet fördjupas inte. Bilderna verkar ligga för nära varandra för att bli meningsfulla och skapa rymd.

ANNONS

Det är symptomatiskt. För inget i ”Fearplay” framstår som något mer än vad det är. Det är en roman som inte berättar något utöver sin egen historia och som hela tiden envisas med att illustrera det allmänt vedertagna.

Typ: Man är vilsen när man är nitton. Man är ledsen när man genomgår en separation. Det är svårt att leva med en alkoholist. Det är tröttsamt att höra någon upprepa sådant man redan vet.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Gör som Lena Andersson – lämna folk i fred

LÄS MER:Recension: ”Odysséen” på Backa teater

LÄS MER:Recension: ”Händelseboken” av Andrzej Tichý

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS