Recension: ”Röd galla” av Donia Saleh

Elchocksbehandlingar, en frånvarande familj och manliga plågoandar. Donia Salehs nya roman ”Röd galla” varvar briljant dialog med nonsensartat poetiskt språk. Författaren hade tjänat på att bry sig mindre om samtidens föreställningar om hur en roman borde vara, skriver Mikaela Blomqvist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I Sverige behandlas cirka 4000 patienter om året med elchocker. Det är dubbelt så många som i Storbritannien, lika många som i Frankrike och ett par tusen färre än i Tyskland, utan att siffrorna justeras i förhållande till befolkningsmängd.

Alltså är det inte konstigt att ECT:n också letat sig in i den svenska skönlitteraturen. Andreas Lundberg skrev om egna erfarenheter av att behandlas med el i ”Storm i den pelare som bär” (2016). Även i Donia Salehs andra roman ”Röd galla” spelar elchockerna en avgörande roll.

Den unga kvinnan Aya besöker sin moster Golan på en psykiatrisk avdelning när hon vaknar upp ur narkosen. Golans egen dotter Helin har rört sig vidare i livet: träffat en man, skaffat barn. Ayas föräldrar har flyttat norröver. Hon är den som envisas med att stanna kvar. Är det av lojalitet eller oförmåga? Saleh visar att det ena inte alltid går att skilja från det andra.

ANNONS

Romanen består av kortare prosasjok som är mellan en halv och några sidor långa. Avsnitt i presens varvas med tillbakablickar till varma dagar i ett annat land, då mostern ännu är ung och Aya ett barn. I dem tenderar Saleh att falla in i ett fördunklande och nonsensartat poetiskt språk:

”Himlen andades sina bränder över snöhögar på bergen längst bort. Det fanns inga horisonter där, det fanns inga himlar som öppnade sig så som den himlen gapade över torkad asfalt.”

Samma problem, att meningarna varken tycks referera till något i det yttre eller inre, uppstår när Aya ska tänka: ”Det är alltid värdigare med brister som har en logisk följd”. Kan en brist vara värdig eller ha en logisk följd? Lägg därtill att ord som himmel, hypnotisk och vallmo används redan på första sidan. När boken är som sämst varvar den slarvig svenska med klichéer som ska signalera skönhet.

Hon beter sig som att de gjorde slut förra veckan. Han poängterar lite äcklat att åtta år har gått.

Fast sammantaget är ”Röd galla” varken en dålig eller medioker roman, utan en underligt ojämn sådan. Där miljöskildringarna och de få resonerande partierna inte håller måttet, briljerar Saleh i stället i delarna med dialog. Replikerna fogas sömlöst in i textmassan. Här finns inga anförings- eller citationstecken.

Så sägs heller inte något i av egentlig vikt. I stället upptar småpratet mellan Aya och Golan ovanligt mycket plats. Saleh fångar den vardagliga omsorg som kan finnas i ett sådant på ytan tomt pladder, mellan människor som inte kan nå varandra på annat sätt.

ANNONS

Samma omsorg riktar Saleh också mot sina huvudpersoner. Varken Aya, Golan eller Helin är särskilt sympatiska men ”Röd galla” visar tydligt hur deras agerande har sin grund i outtalad sorg.

Bäst fungerar boken när det faktiskt händer något. I en underbar scen attackerar Aya en kille hon hade en kort relation med på gymnasiet. Hon beter sig som att de gjorde slut förra veckan. Han poängterar lite äcklat att åtta år har gått.

Men såväl Aya som hennes moster lever i ett tillstånd där tiden saknar relevans. Vad det gäller elchockerna hoppas Golan att hon ska drabbas av biverkningar och bli av med sina minnen: ”Ha det så bra, hejdå, goodbye”.

Familjen verkar i gengäld redan vara försvunnen. I ”Röd galla” existerar männen bara som plågoandar, från Golans exmake som kallas idioten till bordsgrannen på Helins idylliska bröllop, som hela tiden måste blidkas av sin flickvän.

När Helins make kort träder in i berättelsen visar han sig vara snäll. Där uppstår en glipa mellan Salehs och Ayas berättelse, som visar att författaren vet mer än sin huvudperson.

Det är bra, liksom flera avsnitt i denna bok. Till sist hade ”Röd galla” ändå varit en bättre roman om den hade tagit mindre hänsyn till samtidens föreställningar om hur en roman borde vara.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Fearplay” av Tova Gerge

LÄS MER:Recension: ”Händelseboken” av Andrzej Tichý

LÄS MER:Recension: ”En emigrants dagbok” av Wera von Essen

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS