Om någon utomjording landade på jorden och fick träffa en enda människa, hade jag röstat på Lasse Berg. Till skillnad från Strindberg – ”det är synd om människorna” – skulle Berg på sin trivsamma skånska ha sagt något i stil med: Det är synd om människorna... men inte när vi låter munnarna gå och sitter och har det trevligt tillsammans.
I nya boken ”Tillsammans” applicerar Lasse Berg sin optimism på två fenomen: den globala närhistorien sedd genom hans egna ögon och erfarenhet, och klimatkrisen betraktad utifrån de framväxande autokratiernas 2020-tal.
Det blir en intressant berättelse. Rik, och pekande åt många håll, på det sätt en självbiografiskt förankrad historia gärna blir det. Som bok tycker jag det hela ändå håller ihop. Sympatisk är Lasse Bergs hållning att de flesta förr hade fel om framtiden. Inklusive han själv.
Utgångspunkten är människans mörker och människans ljus. Om nu homo sapiens är kapabel till att utrota en miljon människor på 100 dagar, som i Rwanda (där Berg bodde under flera år), eller att i bestialiska krig utplåna grannen utan andra motiv än hämnd och sociala hierarkier, som på Nya Guinea – hur ska vi kunna upprätthålla tron på människan? Och särskilt nu när jorden blir allt varmare, och klimatförringande ledare väljs i land efter land?
Mördare utan ånger – hur går det ihop med Bergs ljusa livssyn?
Särskilt uppseendeväckande är berättelserna från Nya Guinea. Lasse Berg är på plats, som alltid. Han är som en slags Forrest Gump: närvarande så fort historien avgörs. Den store mannen Ojepietsj, som tidigare varit ledare i synnerligen hänsynslösa utrotningar på ön, sitter med Lasse Berg och tittar på gamla foton. Ojepietsj pekar på kranium efter kranium och förkunnar stolt att alla har han eller hans bröder dödat. ”Inställningen till de gamla krigen bland de män vi pratar med förvånar mig”, skriver Berg. ”De blir uppiggade, växer, och berättar längtansfullt om hur det var då män verkligen fick vara män.”
Mördare utan ånger – hur går det ihop med Bergs ljusa livssyn? Jo, människor kan begå vidriga dåd mot varann. Makt, maskulinitet och suggestiva berättelser om Den andre har drivit människor ner i avgrunden gång på gång. Men efteråt kan också försoningsprocesser sättas igång, som i Rwanda. Rent evolutionärt har vår art vuxit fram i fredliga små, egalitära samhällen. ”Vår styrka låg inte i vår våldsamhet utan i motsatsen. Att vi var så bra på att samarbeta med varandra. Utan att slåss. Människan som människans räddning”, sammanfattar Lasse Berg.
Som tänkare kring miljö- och klimatfrågor visar Berg dock att fältet inte riktigt är hans, även om han blev flygmeteorolog inom försvaret på 60-talet. Naturvetenskapen begriper han i stora drag, men när han påstår att jordens medeltemperatur under den senaste geologiska epoken varit minus en grad Celsius studsar jag till. Här borde redaktören varit på alerten. Rätt svar är omkring 15 grader Celsius.
Lasse Bergs slutsats är att växthusgasutsläppen måste hejdas. Javisst. Många av oss håller med. Men för att bli verkligt intressanta hade Bergs resonemang behövt bottna i mer specifika exempel. Till exempel den banbrytande men i den här boken inte omnämnda forskningen från Elinor Ostrom (som gav henne ekonomipriset till Alfred Nobels minne). Ostrom visade hur mängder av lokalsamhällen på jorden har lyckats förvalta naturresurser på hållbara sätt – tillsammans. Att vägen framåt stavas samarbete har Lasse Berg rätt i. Han är en klok människa. Men hur människan ska bli människans räddning i antropocen blir jag i den här boken inte riktigt klok på.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Allt som produceras måste kosta mer
LÄS MER:Se upp för de som bara vill leva sina liv i fred
LÄS MER:Recension: ”Kromosomparken” av Jonas Gren
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
