Flyger du med privatjet till sommarresidenset vid havet för att fira födelsedagen med hundra gäster och helstekt gasell? Då tillhör du troligen den rikaste andelen av befolkningen som enligt vänstern och delar av klimatrörelsen driver de ekologiska kriserna på jorden. Klickar du hem varor på nätet, går till jobbet och flyger på semester någon gång per år? Då tillhör du troligen den allt större del av mänskligheten som likt de superrika bidrar till de ekologiska kriserna. För även om de radikala debattörerna har sina poänger i att kritisera jetsetfolket, lever vi alla i en ekonomi subventionerad av naturen och framtiden.
Ingen har egentligen råd att ha det som vi har det.
Egentligen, för att skydda oss själva och naturen från överhettning och utarmning, behöver allt som produceras kosta mer. Så kan den ekonomiska miljöforskning som pågått sedan ämnet uppstod sammanfattas. Kosta i betydelsen att varor och tjänster måste bära alla omkostnader: för material, utvinning och påverkan på människor, vatten, djur, växter, jordar, atmosfär, etcetera. Fråga vilken forskare som helst som analyserat överkonsumtionen. De kommer att ge samma svar. Det finns ingen annan väg. Naturen (och den lågbetalda arbetskraften) har varit för billig. Saker måste få ett högre pris. Vissa saker, som kaffe och fossila bränslen, ett väsentligt högre.
Vissa kallar inställningen medelklassig, jag kallar den bondförnuftig: Välj bra material, gör grejer som håller, när de går sönder: laga.
Den som råkar vara vid liv i dag upptäcker den totala dominansen av diametralt motsatt upplägg: prispress till varje pris. Inflationen gör just nu att saker blir dyrare, men utvecklingen sker från ett utgångsläge där i princip inga varor bar sin egentliga kostnad. Livsstilen hos de allra rikaste är grotesk. Men prispresstävlingen på mat, resor, kläder och tusentals andra varor är även den ett groteskeri. Företag och politiker driver på. Vi konsumenter är villiga redskap. Vem säger nej till tomater för tio kronor kilot? Tyvärr utesluter, om vi ska tro forskarna (jag tillhör dem som hyser sådan tilltro) prispressmodellen idén om att leva innanför planetens gränser. Det vill säga: jorden fortsätter att upphettas, djur- och växtarter slutar existera. Som Leonard Cohen sjunger: ”As he died to make men holy, let us die to make things cheap”.
Billighetsivern är den moderna kapitalismens onda spiral. Vem vill betala mer när vi vant oss vid billigt? Människor som sliter hela året och unnar sig en prisvärd chartervecka är knappast onda därmed. Ondskan, som på så vis är banal, ligger i spelets regler, som inte funkar. Mjölken är för billig. Joggingskon kostar kanske mycket för löparknät men för lite för planeten. All-inclusive-veckan i Hurghada bär inte bråkdelen av sitt anspråk på atmosfären, jordarna, människorna och den lokala naturen. Priset för utarmningen av livet syns inte i plånboken – välkommen till antropocen.
Men hur kan ens prispressen funka, tänker någon? Den funkar inte. Kostnaden kommer ikapp som lejonet bakom gasellen. Den kommer som stormar och torka. En atmosfär dopad med effekterna av världshandeln härjar över en mänsklighet ännu upptagen av ”make things cheap”. Prispressen funkar eftersom den är subventionerad av våra barns hetare framtid, av människor i låglönefabriker, av människor som brukar jordar men knappt kan leva på sin produktion och av en natur som innan den dör ut inte sätter sig framför riksdagen med plakat.
Världens framtid behöver inte bli katastrofal, men mycket kommer att bli dyrare.
De superrika är bovar på så sätt att deras enskilda val har rejäl påverkan. Men vi alla är medbovar i det att vi lever i en förvriden värld, riggad för att drivas rakt in i hettan och utrotningen. Och eftersom hettan och utrotningen inte bryr sig om mänskligt språk måste tanken slå sig loss från kategoriskt tänkande. Framtiden handlar, hårdraget, om kvalitet i stället för mängd. Vissa kallar inställningen medelklassig, jag kallar den bondförnuftig: Välj bra material, gör grejer som håller, när de går sönder: laga. Antingen betala mycket för få bra saker, eller lite för många dåliga.
Någon invänder att det bara är en tidsfråga innan det bra är billigare än det dåliga. Tåg blir billigare än flyg. Kanske? Men då behövs politik. Nya subventioner och regler. Den typen av lagstiftning lyser med sin frånvaro i Sverige. Här tuffar regeringen på med tung högerfot på prispressen.
Världens framtid behöver inte bli katastrofal, men mycket kommer att bli dyrare. Flygresor en verklig lyx. Kanske förbjuds de? Som i Frankrike, där korta flygresor inte är tillåtna längre. Billiga biobränslen kommer inte att finnas för att ersätta utfasad fossilenergi. Det blir inget mer Hurghada.
Men livsmedel, kläder, nöjen, kultur och arbetstillfällen kommer att behövas. Redan i dag kan den som har råd köpa säsongsanpassade, lokala grödor och plagg som håller livet ut om de lagas. Redan nu finns utsläppssnåla (och billiga) poesiuppläsningar och (dyra) tågresor ut i Europa för den som vill ha upplevelser. Men hur ska alla ha råd och lust till (medelklassiga) saker som poesi och tågsemester? Måste alla det? Alla behöver i varje fall kunna bekosta inköp och underhåll av dyra varor gjorda för att hålla. Det går att tänka sig ekonomiska utjämningssystem, förändrade skatter, nya incitament för företag. Lagar, regler och normer. Allt behöver inte heller bli svindyrt om vi tar pengar från annat. Gissar jag. Men jag vet förstås inte. Däremot finns det forum där det empiriskt belagda behovet av fördyringar för jordelivets skull (make holy) skulle kunna avhandlas lite oftare. Den offentliga debatten till exempel – och riksdagen.
Jonas Gren är skribent med litteratur och klimat som fokusområden. Han är även författare. Hans senaste roman ”Kromosomparken” gavs ut 2022 av Weyler förlag.
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
