Kanske är det sant att utländska politiker helst inte går på krogen med sina svenska kolleger, eftersom de senare mest intresserar sig för skattekilar och inflationsmål. Frågar ni mig kan det nog stämma, det finns medlemmar i parlamentet som tror att Tranströmer är en vadarfågel och Monet en vindruva.
Sålunda är det en sval bris att innehavaren av vårt högsta politiska ämbete, riksdagens talman Andreas Norlén, kan, förmår och vill ställa samman en antologi över ett halvt årtusende av svensk lyrik: ”Talmannens guide till svensk poesi” (Bokförlaget Max Ström).
Det kan hända att man hittar Kronérs mumsiga mackor, Luuks läckra långkok eller Guillous grillade grodlår i en kartong i busskuren, och man vet att ”författarna” bara stämplat ’OK’ på någon förlagspraktikants färdiga lunta. Gör inte misstaget att placera Talmannens guide i samma kategori.
Jag satsar min ”Mannen utan väg” i original på att Andreas Norlén är mer bevandrad i svensk lyrik än en stor majoritet litteraturvetare i Lund och Uppsala, och att han drabbas av poesin lika starkt som ett älskande par av solnedgången.
Talmannens guide är gjord med humor och lätt hand, men bör absolut tas på allvar, inte läsas som ett upptåg.
Men talmannen skriver en tilltalande svenska och behärskar konsten att låta språket tala för sig själv.
Det märks redan i inledningen. Politikers språk liknar inte sällan den garvade kåkfararens, ett slags stolpig juridiska som snappats upp i rättssalen eller plenum: ”Till yttermera visso konstaterar jag att förfarandet undandrar sig gängse bedömanden varandes vid att jag inte kan förbinda en vokabel av vad jag yppar att jag vill proklamera till bevistande församling.”
Men talmannen skriver en tilltalande svenska och behärskar konsten att låta språket tala för sig själv. Berättelsen om hur han träffade sin hustru, först i cyberspace, sedan vid ett möte i ett ödsligt Nässjö, är utkastet till en novell av Slas.
Inledningen erbjuder också läsanvisningar och en poetik. Att dikten ”låter oss utforska vårt inre […] hjälper oss att se världen och våra medmänniskor [och utvecklar] vår fantasi och känsloliv” är knappast en unik erfarenhet, däremot är det sällan man får en sådan engagerad beskrivning av lyriken som umgängesform och aktivitet.
Glädjen i att läsa är så påtaglig att man får lust att sträckläsa boken, något författaren avråder ifrån: ”Poesin håller ett annat tempo än det som vardagen ofta kräver […] smaka på orden och känn efter vad som händer i ditt inre.”
Urvalet är ordnat alfabetiskt, men några teman är genomgående: naturens tidlösa skönhet; kärleken mellan två människor, liksom en kärlek vi kan upptäcka, erfara, men som existerar oberoende av oss, och ångesten och kampen som livets följeslagare.
Boken innehåller klassiska favoriter, men också oväntade val som visar att Norlén läser diktsamlingarna, inte bara antologiernas Best of … På samma sätt överraskas den fördomsfulle av de många samtida inslagen.
Talmannen må vara konservativ i smak och sinne, men när det handlar om poesi känner han sig uppenbarligen lika hemma i det radikala som hos Heidenstam.
En gång frågade jag Carl Bildt om han någonsin kunde känna bröstet sprängas av musik, dikt eller konst. Det var en obekant känsla för honom, svarade han: ”Men jag har förstått att jag går miste om något.” Sådan ärlighet är värd mer än ett krystat kulturintresse, men dyrast är att kunna höra tiggarens sång om något, oklart vad, som lockar bortom bergen.
Mitt liv och min kniv vad munter jag blir av denna diktbok.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Den sista sommaren: När gängen mördade ett barn” av Karl Enn
LÄS MER:Recension: ”Kameleont” av Lena Einhorn
LÄS MER:Recension: ”Landet utanför. Del 3” av Henrik Berggren
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
