Recension: ”Mot kollapsens hjärta” av Jonathan Jeppsson

I sin nya bok ”Mot kollapsens hjärta” driver journalisten Jonathan Jeppsson tesen att vi befinner oss 15 år från civilisationens sammanbrott. Beläggen finner han i en enda forskningsrapport. ”Mot kollapsens hjärta” är klen journalistik men en bra story, skriver Jonas Gren.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Det var overkligt, säger kvinnan med sommarstuga utanför Eslöv till SR:s reporter. I stället för att ligga 300 meter bort, som den brukade, kluckade sjöns vatten mot fasaden.

Vi människor är usla på att föreställa oss det oväntade. Vi tror att allt är bra, och vaknar en morgon med mört i vardagsrummet.

Jonathan Jeppson tar i sin nya bok grepp om kollapsen. Hans drastiska tes är att överförbrukningen av jordens resurser, framförallt en kris för jordbruket, i kombination med den fortsatta fossilbränsleförbränningen, kommer att driva vår civilisation till ett sammanbrott med start om ungefär 15 år.

Beläggen finner Jeppsson i en uppföljning till den beryktade forskningsrapporten ”Tillväxtens gränser” från 1972. De tydligaste tecknen? Flimret. När graferna för ett systems utveckling börjar oscillera oförutsägbart, vet vi att något allvarligt är på gång, menar Jeppsson, åberopande studiens författare Gaya Harrington.

ANNONS

Den som läst Jonathan Jeppson tidigare känner igen sig. Klimatkrisen är värre än vi tror, de tekniska lösningarna som samhället hoppas på är luftslott som skingras av en sådan enkel sak som att räkna på de horribla mängder metaller och energi som den "gröna omställningen" behöver på global skala.

Jag förstår poängen med att lyfta in det mänskliga i böcker om svårgripbara, globala fenomen. Men metoden är också bedräglig.

Men Jeppsons bok skiljer sig från huvudfåran i genren, till exempel från det svenska standardverket ”Kollaps” av David Jonstad från 2012 (en bok Jeppsson av någon anledning väljer att inte nämna). Parallellt med dystopin finns två personliga berättelser: ett stilistiskt briljant porträtt av pappans Alzheimer; en om ett tvillingsyskon som dog vid födseln.

Metoden fanns redan i Jeppssons förra bok ”Åtta steg mot avgrunden”. Då berättade han om broderns självmord i tonåren och om klimatkrisen. Jag förstår poängen med att lyfta in det mänskliga i böcker om svårgripbara, globala fenomen. Men metoden är också bedräglig. Berättelser som egentligen inte har något med varann att göra läggs intill varann för att skapa suggestion.

Jag hade önskat att Jeppsson vågat vara mer av den akademiker han aldrig blev – han hoppade av universitetet under första terminen, skriver han – och mindre av den kvällstidningsjournalist han är. Jeppsons metod är aftonbladsk: ta en enstaka forskarrapport gjord av en person, blås upp de mest allvarliga konsekvenserna till braskande rubriker och lämna världens virrvarr och motstridighet därhän.

ANNONS

Inför det oerhörda, ja helt sensationella, påståendet att världen står inför ett snart och oundvikligt sammanbrott är det lätt att förhålla sig ödmjuk. Det vill säga: om jag ska ro i land tesen att detta verkligen är sant behövs en hel katedral av argument och bevis. Jonathan Jeppsson jobbar inte så. Målet verkar vara en kollapsologi för vår tid, men för läsaren blir det snarare knappologiskt.

Jag kan tänka mig mängder av arbetsmetoder en journalist hade kunnat använda sig av i detta fall. Varför inte intervjua några dussin av världens ledande forskare inom modellering, naturresurser, jordbrukssystemet och klimatforskning för att få en bild av hur bra eller dåligt Gaya Harringtons studie står sig. Vad stödjer och motsäger kollapstesen?

Kolla aldrig en bra story, lyder journalistklyschan.

Det är en ovanlig metod som recensent, men jag kollade med en av världens ledande jordsystemforskare, Johan Rockström. Rockström är knappast känd för att tona ner allvaret när det handlar om de ekologiska kriserna, men han lägger inte stor vikt vid studien Jeppsson bygger hela sin bok på.

"Nej, det finns inga belägg för att civilisationen går mot en snar kollaps", skriver Rockström i ett mejl.

Kolla aldrig en bra story, lyder journalistklyschan. Som läsare vet jag inte mer om det eventuella sammanbrottet än att Jonathan Jeppsson skrivit en förbryllande bok, där huvudnumret är berättelsen om pappans sjukdom. Det är klen journalistik, men en bra story.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:”Diktens frihet i krig”

LÄS MER:Recension: ”Tillsammans” av Lasse Berg

LÄS MER:Allt som produceras måste kosta mer

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS