Ibland känns valrörelsen som en enda lång budgivning om vem som kan vara hårdast mot buset. Det är inte helt orimligt. Den svenska gängbrottsligheten har på snabb tid gått från en (i sammanhanget) rätt välordnad historia till ett fullständigt, nihilistiskt blodbad. Dödsskjutningar i förorten är nu så vanliga att de letat sig långt bort från braskande förstasidor ner till ett dagligt medialt brus.
Det är förstås helt ohållbart. Frågan är bara om dagens politiker har svaret. Går allt verkligen att lösa genom att slänga in alla som gör något dumt i finkan på obestämd tid? Evin Cetin, författaren bakom nya “Mitt ibland oss” tycker inte det. Och hon har en hel del på fötterna.
En gång i tiden var också hon politiker, socialdemokratisk sådan. Men det var ett tag sen. Sen dess har hon arbetat som advokat. Ett yrke som satt henne i närkontakt med de gängbrottslingar som plågar samhället med sitt grova våld. Som så ofta, när man faktiskt träffar folk i stället för att avhumanisera dem, har hon dock förstått att även såna personer är människor. Det är med den insikten i ryggen som “Mitt ibland oss” är skriven.
Samma medelklass som på vardagarna oroar sig för brott är ju de som möjliggör hela karusellen.
Med avstamp i en handfull djupintervjuer med gängbrottslingar från olika städer i Sverige vill Cetin förmedla samma känsla hon själv fått till läsaren. Att det rör sig om en mycket mer komplex situation än att samhället inte skulle vara “tufft nog” mot kriminella. Brottslingarna kunde, vad det verkar, knappt bry sig mindre. För vad spelar ett livstidsstraff för roll när man ändå inte räknar med att leva efter 25? Och vad spelar slopad ungdomsrabatt för roll när det går att be sjuåringar springa med knark. Ska de också in bakom lås och bom? Fram genom intervjuerna träder en bild av en utbredd uppgivenhet inför att någonsin kunna komma in i majoritetssamhället – samtidigt som dörren till kriminalitet alltid står öppen i Sveriges utsatta områden.
Ja, man har hört det förut. Och om man måste rekommendera en enda bok som beskriver situationen är Diamant Salihus “Tills alla dör” från i fjol fortfarande en ännu mer relevant läsning. Men det gör inte denna bok oviktig. Där Salihu är bättre på att på ett makroperspektiv visa hur allt hänger ihop är Cetin bättre på att låta läsaren komma under huden på brottslingarna. Mycket tack vare det lyckliga samarbetet med spökskrivaren Jens Liljestrand. Hans inkännande prosa ihop med Cetins närkontakt med de gängkriminella ger boken en kännbar nerv.
LÄS MER:Recension: ”Tills alla dör” av Diamant Salihu
Och medan Salihu som en rättrogen, konsekvensneutral journalist sällan visar någon egen agenda är detta inget problem för ex-politikern Cetin. Hon har många, relevanta åsikter som skulle göra nytta i debatten. Inte minst hennes kanske mest återkommande tes i boken – “varför pratar vi inte om knarket?” är en frisk fläkt. Samma medelklass som på vardagarna oroar sig för brott är ju de som möjliggör hela karusellen. Utan sin enorma vanekonsumtion av marijuana och kokain hade förortens barn aldrig haft någon lukrativ bransch att ha ihjäl varandra över.
Men denna diskussion bara skymtar fram mellan kapitlen. Jag tror det är baksidan av att låta någon annan skriva fram ens egen berättelse. Liljestrand är medförfattare för att berätta en historia – inte skriva en debattbok. Resultatet är en text som levererar ett antal gripande historier om livet i förorten. Varken mer eller mindre. Det är inte dåligt. Men Cetin, som i allra högsta grad är en debattör med politisk koll, verkar ha mer att komma med än så. Jag tror hon behöver fatta pennan själv.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Cwejman och Werner: ”Är det förflutna en belastning för SD och V?”
LÄS MER:Lobbyisterna är valets verkliga vinnare
LÄS MER:Därför rasar Håkan-fansen över Greta
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
