Gunnar Harding debuterade 1967 och har varit verksam som poet i över femtio år. Därtill är han översättare och har för svenska läsare introducerat poeter som Frank O’Hara och Allen Ginsberg. Harding är nu aktuell med diktsamlingen ”Minnen från glömskans städer”. Det är till synes ledigt nedtecknade dikter som präglas av en reflekterande blick utåt, antingen på den värld som var eller den som är. Poesin är också relationell, Harding uppehåller sig hela tiden vid det mellanmänskliga och det skapar en känsla av otidsenlig humanism i diktsamlingen. Det återfinns bland annat i några riktigt fina kärleksdikter, som: ”En ny början, kan det finnas/en ny början, en beröring/långt härifrån/som ännu minns? Det är bara/för den lyckliga kärleken/vi behöver oroa oss./Endast den/är dömd att gå förlorad”.
Poesin är skriven i moll, en elegi över tiden som gått, över minnet. Men också över nuet och nuets flyktighet, och så är döden ständigt närvarande i samlingen, som i dikten med raderna: ”Det går att dra ett svart streck/över en ändrad adress ett utbytt telefonnummer/men inte över döda vänners namn./De måste stå kvar där orörda./Och de döda,/ har de glömt våra telefonnummer/eftersom de aldrig ringer”/ ”Long distance call” heter den.
Titeln refererar i och med ordet ”distance” till pandemin som då och då dyker upp i dikterna, en påminnelse om det undantagstillstånd vi faktiskt levde i under lång tid och nästan alldeles nyss och som nu dyker upp i poesin. Ändå känns den tiden redan långt borta och dikterna som refererar till den ter sig därför också på något sätt avlägsna. Faktiskt mer avlägsna än de av Hardings dikter som inte nämner den. Förutom pandemin som tidsmarkör, figurerar också kriget i Ukraina. De dikterna känns inte avlägsna alls utan tvärtom olidligt nära.
Ändå blir det aldrig helt nattsvart, snarare är det som att poesin utspelar sig i en ständig skymning.
Tonen i diktsamlingen är, oavsett vilken tematik som behandlas, finstämd. Det finstämda kommer nog från ett slags osentimental nu-nostalgi och från att dikterna hela tiden är skrivna i en riktning ut mot någonting, eller mot någon annan. Det skapar en öppenhet i poesin som bjuder in läsaren. Ibland har dikterna en närmast religiös prägel, precis som i vissa referenser. Det gäller evangeliet men också en antik mystik i dikt tre i sviten ”Tessinparken”: ”Går samma väg varje dag/förbi räckor av hus och träd/som inte vill bli formulerade/och den förblir samma väg/liksom man alltid stiger ner i samma flod/varje gång”.
Den förlorade tiden går igen i många av dikterna, vare sig det är ett sommarkafé som stängt eller ett sjukhus som skiftat form. Ett förlorat då kan också vara ett förlorat minne, som i dikten amnesi: ”Jag glömmer mycket, jag vet./Det hör till åldern/och inte bara den./Namn faller bort./Människor slinker iväg/för att glömma mig/och varje tystnad/kan endast fördrivas/av en ny tystnad.” Även musikaliska referenser återkommer som instrument, moll, elegi. Kanske är det för att minne och musik är så tätt sammankopplade, och att musiken och minnet båda till slut tystnar, kanske samtidigt.
Återkommande i Hardings poesi är upphörandet. Det gör den speciell eftersom den på så sätt blir långsam, någonting är hela tiden är på väg att stanna av och försvinna: en sorg som ligger som en tunn hinna över diktsamlingen. Ändå blir det aldrig helt nattsvart, snarare är det som att poesin utspelar sig i en ständig skymning och kanske beror det på dikternas öppna karaktär. Hursomhelst är det fint.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Vi är många som berörts i djupet av våra hjärtan” av Isak Sundström
LÄS MER:Sågningen av Knausgård är ett tröttsamt positionerande
LÄS MER:Recension: ”det röda är det gränslösa” av Judith Kiros
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
