Saga Wallander: Recension: ”det röda är det gränslösa” av Judith Kiros

Saga Wallander hatar medeltiden, ändå är Judith Kiros nya bok det bästa hon läst i diktväg på länge.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Med jämna mellanrum utbrister jag att jag hatar medeltiden. Därför började jag läsa ”det röda är det gränslösa” med viss skepsis. Det är Judith Kiros andra diktsamling, i vilken hon går i dialog med Julian av Norwich, en kristen anakoret som levde i England under sent 1300-tal. Julian var sjuk, isolerade sig, ägnade sig åt självspäkning och nedtecknade religiösa uppenbarelser, och hon var vad det verkar första kvinna i England att nedteckna något över huvud taget.

Kiros första dikt anspelar direkt på Julian av Norwichs uppenbarelser, och tvinnar samman diktjagets och Julians erfarenhetsvärldar – medeltiden och samtiden. Julian skriver: ”När jag tillryggalagt drygt hälften av mitt trettioförsta år sände Gud mig en sjukdom som gjorde mig sängliggande i tre dygn”. Och Kiros skriver: ”& i mitt trettionde år sände gud mig en kroppslig sjukdom som jag underkastades i tre dagar och tre nätter”. Bokens första och tredje del är skriven såhär, i ett slags lyrisk dialog med Norwich.

ANNONS

Den andra delen är mer förankrad i isolation, i en sjuk kropp, i sorg, på psyket eller i en cell. Isolationen upprättar en gräns som kan överträdas, och det är mot gränsen Kiros skriver. Det röda blodet, och för den delen andra vätskor, rinner ur kroppen – jagets, Julians och samhällskroppen, livet rinner ur Gud, dikterna rinner ur boken. På så sätt handlar diktsamlingen om upplösning, ett ytterligare lager av religiös tematik, för i upplösningen finns det heliga. Också ett mänskligt lidande oberoende av tid och plats återkommer. Eftersom vi lever i en tid besatt av att tänka positivt blundar vi oftast för det, men dikterna tvingar läsaren att öppna ögonen, se världen för vad den är.

Därtill upprättar Kiros en språklig lek med medeltida engelska, experimenterar med dikternas grafiska utformning med medeltidsestetik, och är ändå förankrad i en politisk samtid, som: /tah hwit som stenarna under rosorna jag lämnade vid graven/tah hwit som en pornografiskt upplyst debatt/…/tah hwit som vad – vad annars – new public management”. Det är sylvasst och roligt.

Dikterna är experimentella och expansiva, en dikt sträcker sig från: ”julian av Norwich anakoret f.1343 skrev: the over part of my bodie began to die so farforth that unneth I had anie feeling. det jag i övrigt uppskattar är att hon insisterar på en kärlek som är så allomfattande” till: ”som jag tar sats. som jag är tömd på allt förutom smärta. ett djur i konturerna av/ …/ stockholm i ljus, livet exponerat i sin vidrighet / … ”

ANNONS

Det politiska återfinns också i: ”en bodely payne en sickness i norwich/rötan, mjukrötan, mikroplastmunnen. ur eden i arbetsveckan, sedan utförsäkringen …”. Diktsamlingens mittendel får mig att associera till Johanna Frids och Gordana Spasić diktsamling ”Familieepos”, och Asta Oliva Nordenhofs numera nästan kultförklarade ”Det enkla och det ensamma”. Diktsamlingarna har gemensamt att de blandar en stundtals humoristisk slagkraftighet med rejäl existentiell tyngd.

Eftersom jag mest förknippar medeltiden med pest och dogmatisk kristendom, och har en vag känsla av att det jämt regnade trodde jag inte att en diktsamling skriven i dialog med en medeltida mystiker skulle få det att, så att säga, kittla till. Den får det inte att kittla till heller — den är snarare en riktig käftsmäll. Men ibland har dikterna också en stillsam ton som: ”jag öppnar sovrumsfönstret i sittande läge/ögonfransarna, illuminerade, vitnar/det oseddas auktoritet och mörka krökning/ena benet i graven och det andra lyft …” och: ”morgonen borde inte få finnas, eller åtminstone inte varje dag/man borde inte behöva vara sig själv tills man dör”. Det mer stillsamma fördjupar, och gör att diktsamlingen är heltäckande: alla mina poetiska behov uppfylls.

Det heltäckande hade lika gärna kunnat bli spretigt och diktsamlingen därmed onåbar för läsaren. Men det blir den inte, enheten är det röda, som återkommer i olika former. Dessutom innehåller ”det röda är det gränslösa” inte en enda dålig dikt. Faktiskt är den det bästa jag läst i poesiväg på länge.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Vi är många som berörts i djupet av våra hjärtan” av Isak Sundström

LÄS MER:Det är tröttsamt att leva i en värld som hatar kvinnor

LÄS MER:Jag har inte hittat på könsvåldet

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS