Saga Wallander: Det är tröttsamt att leva i en värld som hatar kvinnor

I en text i DN skriver psykiatrikern Stefan Krakowski om ett utbrett mansförakt i svensk press (20/2). Han resonerar argt och psykologiserande kring kvinnliga skribenters texter, samtliga skrivna mer eller mindre med glimten i ögat. Två av texterna han refererar till är skrivna av Aftonbladets Susanna Kierkegaard, den första är raljant och handlar om att killar ska sluta klaga på håravfall (8/2). Den andra är skriven apropå valresultatet, och unga mäns allt mer fientliga inställning till jämställdhet (24/1).

Krakowski har skrivit en bok om incels och därför tillbringat mycket tid med dem. Han verkar dessutom ha köpt deras världsbild — det är kvinnor som har den reella makten. Vill man göra en generös läsning med Krakowskis bakgrund i åtanke, går det att tolka in att han menar att utsattheten inte är svartvit. En ensam man på landsbygden är säkert olyckligare, fattigare och mer föraktad än vad jag, eller vilken annan kvinnlig kulturskribent som helst, är.

Den utsattheten är på riktigt, men inte en följd av manshat. Och det är inte heller dessa män Krakowski lider med utan, vad det verkar, männen i de kvinnliga journalisternas liv. Det är jättesvårt att leva upp till era ideal! Tycks grundpelaren i Krakowskis text vara. Och visst. Ingen kille kan vara både sexig italienare och en tafatt mellanchef från en ganska jämställd hemmiljö samtidigt, men ingen tjej kan vara Kate Moss och Kim Kardashian på samma gång heller. Eller för den delen någon av dem. Grejen med ideal är att de är svåra att leva upp till.

Könskriget håller alltså på att vinnas av tjejsidan? Menar han det på fullt allvar?

Apropå Susanna Kierkegaards text om det ökade kvinnohatet skriver Krakowski: ”I så fall är risken överhängande att mansföraktet blir norm och respektlösheten mer regel än undantag. Är det verkligen en sådan utveckling vi vill ha?”

Könskriget håller alltså på att vinnas av tjejsidan? Menar han det på fullt allvar? Om vi nu vunnit slaget om kultursidan, tror jag ändå inte att det är ett särskilt stort steg på vägen mot jämställdhet. Om jag hade kunnat välja hade jag valt att slippa vara rädd framför att skriva kulturdebatt.

Jag önskar ofta att vi vore bättre på att sätta oss in i motpartens erfarenhetsvärld i debatten. Så för att göra det: jag vet ingenting om hur det är att vara en olycklig man. Inte heller vet jag hur det är att lida av tidigt håravfall, eller hur det är att försöka vara en bra kille och få höra att man gör fel vad man än gör. Säkert är det svårt på många sätt. Jag önskar att Krakowski tänkte så innan han skrev, och att han kunde byta plats med vilken tjej som helst.

Då skulle han förstå hur det är att leva med den kvinnliga erfarenheten. När någon mejlar ett explicit hot blir man rädd. Det sexuella våldet orkar jag inte ens skriva om. Det är jobbigt att svälta sig, och att köpa en dom på mrkoll inför en dejt och andas ut när det visar sig vara fortkörning, inte misshandel av ett ex. Det är också, precis som Anna Grönlund konstaterar i sin text i DN (22/2), jobbigt att skriva om det här. Och när jag tänker på hur många texter som skrivits om våldet, och hur lite som hänt, blir jag trött. När jag tänker på Andrew Tate och hans följare, notiser om ännu en död kvinna, och dokumentärer vinklade till förövares fördel, blir jag tröttare.

För man blir trött av att leva i en värld som hatar kvinnor. Och eftersom det är så det ser ut, är kvinnliga skribenters raljanta skämt om manlig tunnhårighet och texter om killar som inte vill ta notan en märklig kulle att dö på. Jag försöker förstå varför Krakowski skrivit den här texten. Jag kan inte komma på någon annan anledning än att han missförstått allt.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Den gråtande pappan är en manipulativ skitstövel

LÄS MER:Vi måste utmana incelmännens världsbild

LÄS MER:Att berätta om incels är inte att försvara dem

LÄS MER:Ett pappa-retreat är ingen ickevåldsgaranti

Saga Wallander