Apropå mottagandet av SVT:s ”Tre pappor”, bland annat min text om dokumentären (GP 24/11), skriver Minna Höggren i Aftonbladet (30/11) att kvinnors känslor jämt är i fokus. Det stämmer, men det är mäns också. Det kan tyckas motsägelsefullt — uppenbarligen provocerar mäns känslor eftersom dokumentären blivit så hånad. Det är bara det att dokumentären inte hånats eftersom de visar känslor, utan för att de gör det på ett manierat, rituellt sätt.
Det finns många exempel på killar i kulturen som visar känslor utan att hånas: Alex och Sigge (de gråter i vartannat avsnitt), Marcel i Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, (handlar om en riktig lipsill), och varför inte Felix Sandman som i melodifestivalen sjöng om just ”Boys with emotions”. Känsliga killar är inget nytt. Inte heller är det något som kastar om samhällshierarkin eller gör världen till en bättre plats vilket verkar vara de tre pappornas ambition, förutom att själva bli bättre föräldrar.
Slagordet ”alla män är potentiella våldtäktsmän” känns passé efter tiotalets inflation i feministisk retorik. Likväl är det sant.
Höggren skriver att vi inte kan kräva en manlighetens metamorfos och sedan förlöjliga den när den inträffar. Problemet är att den inte har inträffat. Våld och kakao i ring är en falsk dikotomi. Slagordet ”alla män är potentiella våldtäktsmän” känns passé efter tiotalets inflation i feministisk retorik. Likväl är det sant. Ett pappa-retreat är inte en ickevålds-garanti. Problemet är också att det är en manlighetens metamorfos vi efterfrågar, när vi borde efterfråga en strukturens metamorfos. Det stora felet alla gjort i den här debatten är att över huvud taget resonera kring manlighet. För vad är det? Ingen aning. Inte heller vet jag vad kvinnlighet är. Och jag vet inte varför vi är så besatta av de kategorierna. Kanske för att det feministiska arbetet är satt på paus — just det har Minna Höggren rätt i. Och kanske är det dags för oss alla att trycka på play och sluta upp med biologismen, sluta tänka på manligt och kvinnligt och i stället i en sekund tänka på vad patriarkatet är.
Det är en maktstruktur som inte går att avsäga sig. Pappornas känslouttryck sker inom patriarkatets ramar på dess premisser. De motarbetar inte förtrycket, de omformulerar det. Vi kan därför inte påstå att de ägnar sig åt en manlighetens metamorfos. Och genom att definiera manlighet definierar de kvinnlighet, inlemmar föreställningen om den i sitt sätt vara. De tar föreställningen om ett kvinnligt sätt och gör det till sitt. Det är inte en kamp mot förtrycket, det är en förlängning av det. Därför kan vi inte hylla dem och hävda att de är en motsats till de unga män som vänder sig till Sverigedemokraterna och Jordan B Peterson. Därför förändrar retreaten i ”Tre pappor” ingenting, utom möjligen pappornas egen självkänsla. Det är säkert gott nog. Frågan är om det förtjänar en dokumentär. Och en efterföljande kulturdebatt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:"Tre pappor” visar hur mäns känslor premieras
LÄS MER:Ingen har ifrågasatt valresultatet, Gunnar
LÄS MER:SD har förlorat sin mest slagfärdiga pick me-girl
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
