Saga Wallander: "Tre pappor” visar hur mäns känslor premieras

I dokumentärserien ”tre pappor” på SVT play får vi följa tre relativt nyblivna och lite vilsna pappor som blivit virala och skrattade åt efter ett klipp där de bjuder in till ett pappa-retreat. Under retreat-veckan ska de ta stöd av varandra när det kommer till föräldraskapets utmaningar. De ska bada, göra upp en eld, dricka kakao i en kakaocemoni och prata. Målet är att bli den bästa tänkbara pappan, våga visa sig sårbara, för det kan män minsann också vara.

Deras skörhet går genom rutan. Ändå är det svårt att känna medlidande, att det är fint, vackert med det där sköra. Liksom Arbetets Myra Åhbäck Öhrman (22/11), tänker jag hela tiden på mammorna, var de är i alla känslor och behov.

Även Jan Emanuel har tittat på serien och framfört en poäng: papporna borde sluta gråta (Expressen 23/11). Däremot har han fel i att tårarna är en konsekvens av vår politiskt korrekta kultur, att papporna har tvingats in en toxisk könlöshet. Vad de visar upp är snarare en toxisk känslighet – som i allra högsta grad är manlig.

I essän ”Vi vantrivs i kulturen” från 1930 skriver Freud, grovt förenklat, att vi är vilsna i moderniteten, som är fragmentiserad och svår att greppa. Undrar vad hans spöke tänker om civilisationen 2022. Om de var vilsna 1930, vad är inte vi nu? De hade fått glasögon och kikare, vi har precis fått det lilla helvete som kallas internet. Inte konstigt att papporna behöver en retreat, det behöver vi alla.

Vilsenheten är inte en könsspecifik eller pappa-specifik känsla utan en mänsklig sådan, men eftersom vi lever i en tid så besatt av identitet tror papporna att det är just det faktum att de är pappor som gör att det skaver. Det tror jag, trots min ringa erfarenhet inom området, inte att det är. Snarare att vårt nyliberala jag-fixerade tidevarv gör oss alla, pappor och mammor och övriga, lite störda.

Vilsenheten är inte en könsspecifik eller pappa-specifik känsla utan en mänsklig sådan

Den känslighet som papporna ger uttryck för står mig upp i halsen eftersom de hävdar den från en position av förtryck i egenskap av mjuka män, en position de inte bottnar i. Att vara en känslig kille är inget normbrytande i Stockholms innerstad eller i medelklassen överlag. Dessutom verkar de ha en skev uppfattning om vad det är att ”vara i kontakt med sina känslor”. Inte för att jag vet vad det innebär, det är ett så abstrakt uttryck, men jag kan inte tänka mig att det betyder att konstant känna efter och konstant kommunicera ut känslor till sin omvärld.

En kvinna som visar känslor har inte samma status som en man som gör detsamma, varken historiskt eller nu. Om det skriver Idéhistorikern Karin Johannisson i ”Melankoliska rum”. Hon beskriver neurosen och sensibiliteten som något androgynt vars mottagande skiftar form beroende på hos vem den befinner sig.

Hos mannen får den hög status, han är en känslig själ. Hos kvinnan är den på sätt och vis åtrådd, men den får inte tippa över och bli för mycket. Stilla tårar är okej men ställer hon krav är hon en galen hysterika. Känslighet hos män premieras och känslighet hos kvinnor förkastas, helt enkelt. Det är en öppen dörr, men det blir övertydligt när Stockholms tre känsligaste killar får en egen dokumentär om att vara just en känslig kille.

Min mening är inte att håna de tre papporna för deras ambition är lovvärd. De är sökare som vill bli bättre människor, inget fel med det. Jag önskar bara att de inte vore så besatta av sina egna jag och behov, men det är kanske för mycket begärt i en tid där dessa två ord har så hög status. Oförtjänt, kan tilläggas.

Saga Wallander är kulturskribent och ansvarig utgivare för Kritiker.

Läs mer i GP kultur:

LÄS MER:Ingen har ifrågasatt valresultatet, Gunnar

LÄS MER:SD har förlorat sin mest slagfärdiga pick me-girl

LÄS MER:Det bästa för klimatet vore att ställa in Bokmässan

Saga Wallander