Recension: ”Maskrosfrön och karyatider” av Christina Ouzounidis

Dramatikern Christina Ouzounidis debutroman utforskar gränsen mellan historia och mytologi. ”Maskrosfrön och karyatider” är en poetisk sorgesång över försvunna platser – och ett löfte om att det alltid kommer finnas nya, skriver Maria Hymna Ramnehill.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Christina Ouzounidis är en framstående dramatiker och teaterregissör som gör språkligt utforskande pjäser, och gärna använder sig av den antika grekiska tragedin som material, inympad i modernitetens problem. Det är ingredienser som bildar basen också i hennes första roman ”Maskrosfrön och karyatider”.

Karyatider är de pelare i form av kvinnoskulpturer som ibland kan ses stötta upp taket på grekiska tempel. De mest berömda är förmodligen de som håller uppe templet Erechtheion på Akropolisklippan mitt i Aten. Kvinnor som stöttepelare är ett bärande (förlåt!) element i Ouzounidis roman. Lika viktiga är maskrosfröna – de representerar släkthistoriens flyttfåglar som kan färdas över många gränser för att skapa rötter på en ny plats, i ett helt nytt landskap.

ANNONS

”Maskrosfrön och karyatider” är en poetisk roman där Christina Ouzounidis knyter samman en släkthistoria med berättelser ur den grekiska mytologin, så att skillnaden mellan historia och myt, mellan nu och då suddas ut.

Snarare än en berättelse består romanen av fyra bilder, fyra ordmålningar av en plats som skapar en relation och ett tillstånd. Det är en slags minneskonst, där relationen mellan människan och landskapet står i centrum. De fyra bilderna blir tillsammans en berättelse om att förlora en plats och en kedja av flykt.

I den första bilden lever en kvinna ensam i ett hus med flera hästar och skog runtomkring – tills det plötsligt kommer ett barn och flyttar in. I den andra tar hon och barnet tillsammans hand om hästarna och försöker rädda ett föl.

Ouzounidis språk är mättat, poetiskt med en utpräglat rytmiserad känsla som ligger nära ett slags stiliserad talspråklighet.

Den tredje skildrar ett besök hos kvinnans familj på den grekiska landsbygden, med utsikt över havet vid de berg där kentaurerna sägs ha sitt ursprung. I den sista återvänder de hem till hästarna och den hotade skogen.

Genom hela romanen går släktberättelserna om flykt efter flykt efter flykt, relationen mellan människa och djur, och parallellerna mellan släkthistorien och mytologin och landskapen. Det som först verkar vara en roman instängd i jagberättarens huvud och tankar, förvandlas successivt av en öppen blick på världen, som kommunicerar med människor och med landskap.

ANNONS

Ouzounidis språk är mättat, poetiskt med en utpräglat rytmiserad känsla som ligger nära ett slags stiliserad talspråklighet. Det är som om språket hela tiden väjer för att namnge ting, platser och relationer. Som om egennamnet i sig bär på en laddning eller konnotationer som riskerar att nåla fast världen och göra den mindre dynamisk.

Korta meningar varvas med satsradningar som ibland fortsätter längre än jag skulle önska, men som vid några tillfällen gestaltar precis den hetsighet romanens händelser kräver. Hennes språk väjer något för ofta från det specifika vilket gör särskilt den första fjärdedelen av romanen en aning trögläst.

Ju längre man läser desto tydligare blir den konkreta verkligheten bakom det generaliserade språket, och det är denna tydliga ryggrad som Ouzounidis hänger upp språket på, som gör att romanen ändå håller.

Det ger sammantaget en suggestiv känsla som först skapar motstånd, men som så småningom vaggar mig in i rytmen från den där fasansfullt varma sommaren 2018, då allt var torrt och allting brann, både här och i Grekland.

I slutändan måste något brista, någon pelare falla, flykten fortsätta. ”Maskrosfrön och karyatider” är lika mycket en sorgesång över en försvunnen plats som ett löfte om att det alltid kommer finnas en ny plats att rota sig på.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Viskarna” av Stefan Lindberg

LÄS MER:Recension: ”Dotterdottern” av Susanna Alakoski

LÄS MER:Recension: ”Nabokovs ryggrad” av Aris Fioretos

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS