Författaren är död, proklamerade 1968 Roland Barthes i en essä som förklarade läsaren som den enda faktorn som kunde hålla ihop en text till en enhet. Vad är en roman mer än en samling citat och referenser till en massa tidigare romaner och andra texter? I ”Viskarna” gör Lindberg sitt bästa för att vrida om kniven i såret. Få svenska författare skriver så oroande och oförutsägbara romaner just nu som Stefan Lindberg.
”Viskarna” fullbordar trilogin som inleddes med ”Nätterna på Mon Chéri” och fortsatte med hyllade ”Splendor”. Men det är en fullbordan som vägrar vara just det. I stället är det en roman full av trådar och hänvisningar till sig själv, till andra av Lindbergs romaner, till hans romaners verkningar i världen lika mycket som till verkligheten själv.
”Viskarna” består av åtta fristående berättelser ur Stefan Lindbergs liv, men det är autofiktion på det sättet att den gör fiktion av författaren. Berättare är alltså den fiktiva författaren Stefan Lindberg som har svårt att avsluta sin romantrilogi, när han får hjälp från oväntat håll.
De åtta episoderna bildar en slags absurt porträtt av Lindbergs liv, från barndomen till i dag. En episod undersöker vår samtids konspirationistiska logik genom en spionhistoria om faderns FN-tjänstgöring. Han deltar i en skrivarcirkel ledd av en manipulativ författarinna. En annan undersöker läsarnas relation till fiktion och verklighet genom Lindbergs relation till en frikyrkomusiker som inte vill figurera i Lindbergs romaner.
Det är sällan jag blir en så aktiv läsare som jag tvingas bli av att läsa ”Viskarna”.
Jag förstår att det låter gammal dammig postmodern metafiktion. Risken med den sortens självrefererande litteratur är att den försvinner in i sig själv och att läsaren slår igen boken med känslan av att det hen nyss har läst endast spelar roll för figurerna i romanen. Men Lindbergs metafiktion har den motsatt effekten.
Det är sällan jag blir en så aktiv läsare som jag tvingas bli av att läsa ”Viskarna”. Jag googlar på detaljer kring konflikten om Cypern mellan Grekland och Turkiet. Jag googlar på författarnamn och boktitlar för att reda ut vilka som finns i verkligheten. Jag skrattar högt åt infall och fotnoter och bläddrar fram och tillbaka för att kontrollera detaljer mellan de åtta olika berättelserna som inte är riktigt så fristående som baksidestexten låter göra gällande.
Ju längre man läser desto tätare lägger sig en väv av korsreferenser över helheten. Den som efter avslutad läsning ger sig själv tid att återvända och bläddra tillbaka till början kommer att bli belönad. I slutet är det inte bara författarens kontroll över sitt eget författarskap, utan vars och ens herravälde över sitt eget liv som blir satt i fråga. Varje detalj verkar lova att vara den pusselbit utifrån vilket hela bilden av romanen kan bli klarlagd, men nästan varje löfte blir brutet.
De senaste årens törst efter sanna berättelser – oavsett om är autofiktion, dokumentärroman eller true crime – har ofta tolkats som ett tecken på bristande tilltro till fiktionen. Lindbergs trilogi med avslutande ”Viskarna”, krossar alla sådana förhoppningar genom att föra samman autofiktion och true crime med alternativa fakta, mysticism och konspirationistiskt tänkande.
Autiofiktionens jag verkar i sanning vara en fiktion. Om man inte ens kan tror på det skrivande jaget, vad finns kvar att tro på då? Det är en frågan som Stefan Lindberg lämnar till oss andra. Författaren i Lindbergs roman har lika lite kontroll över sin text, som hen har över sin läsare. Författaren är död, länge leve läsaren av Stefan Lindbergs roman!
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: "Splendor" – Stefan Lindberg
LÄS MER:I Stockholm finns folk som verkligen håller koll på folk
LÄS MER:För mig var hon en främling som kom in från kylan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
