I Stockholm finns folk som verkligen håller koll på folk

I Göteborg fanns det jätteolika sorters människor. Där skulle man hålla på GAIS eller ÖIS och helst ha ett rockband. Men jag ville skriva och sa adjö till kollektivet på Linnégatan en morgon efter en sen fest när det låg 10 centimeter popcorn på hela golvet och halva Stonefunkers fortfarande var kvar. Och till min stora förvåning var det i Stockholm tvärt om! Musiken var sämre där och annat premierades (vilket gjorde att ens förstlingsförsök på litteraturens område skattades högre). Och misslyckades man var det inte bara sälja fika på Folkteatern, researcha för Västnytt eller evighetsfjättras i Humanistens på den tiden rätt vidriga kantin som gällde. I 08 fanns fler avsättningsytor för ens unga liv. Ett exempel. För en journalistpolare som hade fått nej på Arbetet och GP Aveny var det egentligen bara att flytta eller omskola sig till datalog.

LÄS MER:Här dyker Alingsåsförfattaren upp i Netflix-succén

Och så är det ju med Stockholm också, det kommer man inte ifrån: det finns en viss genomströmning. Påfyllnad. Ibland kan det kännas som om det anländer 400 personer med kortprosadrömmar varje vecka till Stockholms Central. Och så tror jag att det alltid har varit. Arbetare, strebers och bonnasöner som jag själv har säkerställt huvudstadens författaromlopp i så många år att vi börjat utgöra en historisk armé. Stockholm har varit platsen dit man vallfärdar för att det är för långt till Paris, och där tusentals drömmare skapat och omskapat oss själva. Sluppit käftsmällen på Lilla Torget i Alingsås och den surmagade kampen om doktorandplatserna på Humanisten. Och så fortsätter det! Jag föreställer mig att så fort dagens författardrömmare ställer ner sin sneakers på Stockholmscentralens perrong kommer det fram nån gelik och frågar var hen har sin kortprosa.

Så fort man vidrör Drottningtorget med sin promenadsko ringer det någon vänlig 031:a och efter bara en timma är man bjuden på middag.

Sen detta oerhört syrefattiga med Stockholm, det måste nämnas. Ändlösa ”middagar” med people ur den kulturbärande klassen som diskuterar det senaste ämnet på DN Kultur. Efter några år blir det själsdödande. De där ”debatterna” är nämligen – med några få undantag – blueprints av ”debatterna” 1997. Så man kan dem vi det här laget, men man fyller i, säger något esprifyllt så att ingen ska råka se att man sitter och fantiserar om romanser, sommarhus och schweiziska armbandsur.

Och det är när det blir för kvavt kring de där middagsborden som jag brukar sätta mig på tåget! Till Götlaborg. För så fort man vidrör Drottningtorget med sin promenadsko ringer det någon vänlig 031:a och efter bara en timma är man bjuden på middag och inbegripen i exakt samma DN-kultursamtal som gjort att man flydde åt sydväst.

LÄS MER:Recension: ”Kärlek & anarki” – Netflix

Och så detta skrämmande. I Stockholm finns folk som verkligen håller koll på folk. Sniker omkring i andras Instaflöden och spekulerar i varför den hänger med den, och vad den egentligen hade för sig i akademinära kretsar och varför den inte längre ligger med den utan med den. Det bara pågår. Och man försöker slå sig för bröstet och påstå att man är autonom, men så inser man att man har irriterat sig på folk som håller koll på folk i så många år att man själv blivit en sån som har koll på folk.

Receptet är att röra sig några steg från den egna kretsen, till dit där folk har andra jobb, är socialsekreterare och arkivarier och sånt, och inte har någon som helst aning om vem man är. Det är skönt. Ett minne: När barnen var små och frågade om jag var kändis brukade jag svara just så. Ja. Det är jag. Men jag är författare och därför är det ingen som vet vem jag är.

Om det nu är så jävla bra i Göteborg varför måste de gapa om det hela tiden? Det fattar inte jag.

Finns det egentligen någon nytta med att bo i Stockholm, rent karriärsmässigt? Säkert. Men det finns fallgropar också. Man börjar springa på Handarbetets Vänners glögg och märker att man börjat hålla reda på folk. Dåligt. Men man kan gå på skotsk pub på Kungsholmen och få fast spalt i Aftonbladet eller nån obskyr facktidning. Oftast bra. Och kulturgöteborgarna verkar ha det bra i Göteborg och gödslas med regionala medel. Åtminstone säger de så. Och skriver ”åh, gbg ändå ” på Facebook och lägger ut bilder på det där grönoranga sommarkvällsljuset som kommer in från Kattegatt. Hela tiden.

LÄS MER:Recension: "Splendor" – Stefan Lindberg

Men ändå undrar jag en sak. Om det nu är så jävla bra i Göteborg varför måste de gapa om det hela tiden? Det fattar inte jag. Jag, som har haft det halvdåligt i Stockhom i snart ett halvt liv, försöker ju såklart hålla käft om det.

Den stora skillnaden, slår det mig nu, är nog inte den mellan Stockholm och Göteborg. Den stora skillnaden är den mellan min hemstad Alingsås och Stockholm/Göteborg. På de båda sistnämnda ställena approcherades man tidigt av ungdomar från de kulturbärande skikten, såna som hade en pappa som var författare och en mamma som gick i psykoanalys. Så jobbade vi inte i 0322. Där var författare inte något man kunde bli. Författare var sådana som var med i Studio S och debatterade saker och bodde någon annanstans. Men Gud vad avundsjuk jag var på de där författarsönerna och psykoanalysmammorna i 08 och 031. Men det är jag inte längre. För många av dem har såna sjuka problem med att döda fadern och fly från modern att man inser att den vilsenhet som kommer av vandringen från Alingsås till finsalongerna var värd varenda spänn.

Stefan Lindberg