Den franska författaren Jean-Baptiste Del Amo är väletablerad i hemlandet. För romanen ”Une éducation libertine” vann han det prestigefyllda Goncourtpriset 2009 i kategorin bästa debut. Efter det har han skrivit en handfull romaner, varav ”Le fils de l’homme” (”Människosonen”) är den första som fått en svensk språkdräkt av Marianne Tufvesson.
Det är en tonsäker översättning, men kan inte ha varit lätt. Meningarna är långa och traggliga, varje ord handplockat med beundransvärd precision som kräver läsarens fulla uppmärksamhet. Till en början blir det väl ansträngande att hänga med, men efter ett tag, när det lugnare lästempot satt sig, är språkets detaljrikedom ett privilegium.
Berättelsen börjar i en resa till ett förfallet hus någonstans i de franska bergen. Platsen refereras till som Les Roches, stenarna, och ligger en lång och farlig väg från närmaste civilisation. På resan finns en man, hans nio år gamla son och sonens mamma, som är gravid med någon annan än pappan. Fram till alldeles nyss har pappan varit frånvarande i ett antal år, av anledningar ingen riktigt vet. När han gör ankomst in i mammans och sonens liv är det av rädsla som mamman inte protesterar.
Pappan intalar mamman och pojken att de bara ska bo i Les Roches över sommaren, men har själv helt andra planer. Det förfallna huset har ett stadigt grepp om hans samvete. Hans egen far tog sin flykt dit när han var sjuk och deprimerad. En vandrare hittade honom en tid senare, död och halvt uppäten av djur.
Ilskan är lika predestinerad som oundviklig, för fadern, hans egen far och sedan för barnet.
Han ser det som sin plikt att göra i ordning Les Roches, men det förfallna huset blir ett Sisyfos-arbete bortom räddning, påminner alltmer om Jack Torrance frenetiska skrivande i Stephen Kings ”The Shining". Han diktar upp nya levnadsregler som gör mamman mer utsatt i takt med att hennes mage växer. Hon förbjuds åka till sjukhuset, även när det är dags för henne att föda. Hela tiden luktar berättelsen av rutten mat, mögel och kroppsvätskor som ingen torkar upp. Stämningen är konstant tjock av ångest.
Flera gånger under läsningen påminns jag om Mircea Cartarescu ”Melancolia”, som också den är berättad med ett barns observanta öga för detaljer och skiften i stämningar. Det gör beskrivningarna av pojkens känslor inför pappan särskilt drabbande. Han upplever faderns närvaro som ”en sorts strålning”, och balanserar hela tiden på en tunn tråd för att inte uppröra honom. ”Fadern funderar på hur han bäst ska reparera taket, sonen försöker gissa sig till faderns tankar och anstränger sig att härma hans bestörta min”. Det gör nästan ont att läsa.
Även om faderns våld tilltar, är “Människosonen” ingen skildring av dess normaliseringsprocess. Hur en charmig, omtyckt men väl svartsjuk man blir mer och mer kontrollerande, tills han blivit en annan framför kvinnans manipulerade blick. Våldet är hela tiden synligt, blottlagt eftersom det är nedärvt och väntat. Ilskan är lika predestinerad som oundviklig, för fadern, hans egen far och sedan för barnet.
”Människosonen” är en enastående roman om våld och dess ärftlighet, men läsningen framkallar en känsla av total uppgivenhet inför sakernas tillstånd, som lite slappt kan refereras till som machokulturen. Männen ska vara hårda och problem ska lösas med våld, för det är så deras fäder har gjort, och deras fäder i sin tur. Jag vill hoppas att vi kommit längre än så, att manligheten hos Del Amo är grovt förenklad och överdriven, men allt för ofta befarar jag något annat.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Tack och förlåt” av Lisa Aschan
LÄS MER:Recension: ”The hunger games: The ballad of songbirds & snakes” i regi av Francis Lawrence
LÄS MER:Recension: ”De anställda”av Olga Ravn
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
