Jag visste ärligt inte om jag skulle skratta eller gråta när jag läste liberalen Joar Forssells förslag om att satsa på forskning om artificiella livmödrar (GP 20/10), eftersom tanken är lika absurd som den är skrämmande. Det går inte många steg mellan att plantera mänskliga foster inuti robotmagar och att klona dem i syfte att framställa organdonatorer. Skillnaden är att det första är ett politiskt förslag och det andra handlingen i Kazuo Ishiguros ”Never let me go”, en dystopisk sci-fi-roman som lämnade mig med en stark känsla av obehag.
Det gör även Olga Ravns andra roman ”De anställda”, som kom ut 2018 i Danmark och nu har översatts till svenska av Johanne Lykke Naderehvandi. Boken beskrivs som en “arbetsplatsroman”, och dess kritik riktas just mot den utveckling Forssell önskar påskynda: den mot ett samhälle där mänskliga värden helt underordnas jakten på nästa teknologiska framsteg och, såklart, ekonomisk vinning.
Boken utspelar sig i det 22:a århundradet, alltså hundra år in i framtiden, och består av en rad vittnesmål som berättas inför en anonym kommitté, läsaren. De som avlägger vittnesmålen är besättningen på en rymdfarkost, bestående av människor och “de människoliknande”, robotar inuti kroppar som ser ut som människor. Människorna och de människoliknande lever och samverkar på farkosten, kallad “det sextusende skeppet”, utan att syftet för deras vistelse framgår.
Läsningen känns som en feberdröm från en framtida arbetsplats, där alienationen gått så långt att arbetsbeskrivningarna blir till tripprapporter.
Vid tidpunkten för det första vittnesmålet har farkosten tagit ombord ett antal föremål från en nyupptäckt planet. Vad föremålen är framgår inte, bara att de är främmande och tycks levande: “visst är det en hona? Repen är långa, flätade av trådar i blått och silver. De håller henne uppe med lädertyglar i kalvfärgat skinn med tydliga, vita stygn”. Besättningen får i uppdrag att bekanta sig med föremålen, studera dem, och sakta börjar de ställa frågor om sin egen existens och syftet med sitt arbete. Alla, människorna såväl som de människoliknande, är hårt hållna av något, antingen det är indoktrinering eller rädsla, som manar till en fanatisk arbetsmoral. Illojalitet eller kritik mot arbetet eller “organisationen” kan straffas med att sinnen tas ifrån dem.
Vittnesmålen är experimentella och flummiga: “Doften i rummet har fyra hjärtan”, och stundtals lätt illamåendeframkallande: “Jag drömmer att det i min hud sitter hundratals svarta korn och när jag kliar mig får jag in dem under naglarna som rom”. Ravn kräver en koncentrerad läsare, men är ansträngningen värd.
På det sextusende skeppet (eller i framtiden?) har synen på arbete och mänskliga värden genomgått en total, men inte helt otänkbar, metamorfos. Människornas känslor är deras last. För att öka effektiviteten förses de med tillägg: till hälften digitalt djur, till hälften barnhologram. Längtan efter deras förlorade biologiska barn får inte störa arbetsflödet.
Läsningen känns som en feberdröm från en framtida arbetsplats, där alienationen gått så långt att arbetsbeskrivningarna blir till tripprapporter. Jag föreställer mig ofta att vittnesmålen berättas från en scen, där rekvisitan är precis så färgglad och vidrig som den beskrivs i boken.
Kanske är det som dramatik denna berättelse på riktigt kan förtrolla, och avskräcka.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Mitt arbete” på Folkteatern
LÄS MER:Förlossningsdepressionen blev startskottet för Olga Ravn
LÄS MER:Recension: ”En dag i öknen” av Anna Axfors
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
