Recension: ”Tack och förlåt” av Lisa Aschan

I Lisa Aschans ”Tack och förlåt” återförenas en höggravid kvinna med sin syster strax efter att hennes man gått bort. Nina Morby ser en film som gör tafatta försök att gestalta sorg och vardagens tragikomik, men som blir alldeles för kryptisk.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Lisa Aschans nya film “Tack och förlåt” inleds med att huvudkaraktären Sara står i sitt badrum, med stor mage och håret uppsatt i en handduksturban. Från andra sidan dörren ropar hennes man Daniél att han inte pallar mer. Han tänker dra till Málaga med någon som heter Peder för att komma bort och reda ut vad som nu behöver utredas.

Okej, tänker jag, detta är en film om en höggravid kvinna som blir lämnad av sin kanskeman. Intressant! Men så visar det sig inte alls vara fallet. Vad som ledde fram till Daniéls märkliga manöver, eller när i tiden det inträffar, får vi aldrig veta.

ANNONS

I nästa scen, och det som fyrar av den egentliga handlingen, hittar i stället Sara sin man död i sängen. Har hon någonting med hans plötsliga bortgång att göra, är det en hämnd? Det verkar inte som det, men ovissheten skapar en irritation som varar filmen igenom.

Tyvärr är det bara en i raden av störningsmoment. Efter Daniéls bortgång blir Sara, spelad av Sanna Sundqvist, känslomässigt avtrubbad. Hon fastnar i ett konstant surt tillstånd och är otrevlig mot de flesta, särskilt mot den påträngande styvmamman Helen (Ia Langhammer). På Daniéls begravning återupptar Sara relationen med systern Linda, som hon inte haft kontakt med sedan deras föräldrar skiljde sig och de hamnade på var sitt håll. Linda, en självutplånande karaktär spelad av Charlotta Björck, flyttar så småningom in hos Sara för att hjälpa till med livet efter Daniéls död. Hon hämtar och lämnar Saras son Elliot på dagis, som snart fäster sig vid sin nyfunna släkting och hennes hund.

Genomgående drabbas jag av en stark känsla av att inkräkta på en mycket upprörd familjemiddag.

En symbios uppstår mellan de två systrarna. Sara slipper vara ensam med hemarbetet, och Linda får distans från sin otrogna och hypersensitiva pojkvän Jasse. I bakgrunden spökar hela tiden Saras obefintliga men såriga relation till systrarnas pappa, som Linda har kontinuerlig kontakt med. När pappan en dag försvinner från äldreboendet han bor på och får Linda att komma försent till dagis för att hämta Elliot, bryts Saras förtroende för systern och hon kastar våldsamt ut henne. Reaktionen är förstås helt överdriven, liksom den saknar trovärdighet för alla utomstående.

ANNONS

Är det någonting som sammanfattar denna film så är det just det: informationsasymmetrin mellan skådespelarna och publiken. De kryptiska dialogerna och backstoryn som skymtar fram i förvirrande, otillfredsställande fragment ger en känsla av att inte vara inbjuden till den egentliga handlingen och karaktärernas faktiska inre. Genomgående drabbas jag av en stark känsla av att inkräkta på en mycket upprörd familjemiddag.

Filmen pendlar mellan tafatta försök att gestalta Saras sorg och tragikomiken i livet som pågår utanför. Som när Linda pratar med Jasse i telefon och pappan skriker att han har ”världens minsta kuk” från balkongen. Svenska regissörer tycks ha en outtröttlig böjelse för ”pinsamma situationer”. I såväl ”Tack och förlåt” som William Spetz ”Tore” och Lisa Langseths ”Kärlek och anarki” är tillvaron en enda obehaglig färd från den ena genanta interaktionen till den andra. Tyvärr känns det ofta som ett sätt att täcka upp för avsaknaden av verklighetstrogen dialog. I Lisa Aschans film blir det särskilt tydligt.

Min största invändning mot ”Tack och förlåt” är dock en annan, nämligen den totala missbedömningen av hur människor hanterar en förlust. Hur reagerar människor i sorg? Olika, är självklart svaret, men några gemensamma nämnare torde ändå gå att urskilja för den som ämnar gestalta det på film. Att bli utom sig av förtvivlan är en, att inte kunna stiga upp ur sängen en annan. Saras reaktion är alltjämt svår att relatera till, varför jag i slutet av filmen är utled på henne. Tack och förlåt, men denna film kommer jag varken se om eller rekommendera.

ANNONS

Titta hellre på:

”Tore” (2023) av William Spetz

”Love life” (2022) av Kôji Fukada

”Puss hej då” (2023) av Annika Fredriksson

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Leave the world behind”

LÄS MER:Recension: ”Det sista stoppet” i regi av Gillies MacKinnon

LÄS MER:Recension: ”Hammarskjöld” i regi av Per Fly

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS