Recension: ”Kvinnor utan barn” av Sara Martinsson

Är detta en bok om en partybrud som ska befrias från sitt själviska liv? Inte alls. Till skillnad från många bakfulla singlar i litteraturen är Sara Martinsson inte den som hoppar över reflektionen. ”Kvinnor utan barn” ger hopp om att samtalet kring det barnlöst livet håller på att ändras, skriver Malin Lindroth.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Frågorna har ställts till mig av sextonåringar lika ofta som av de som är åttiosju. Det märkliga är hur alla, oavsett generation, formulerar dem på samma sätt. Som om orden gått i arv likt en gammal mingvas som måste behandlas med stor försiktighet. ”Vem ska då ta hand om dig när du blir gammal?“ frågar de. “Tror du att du kommer att ångra dig, bli bitter?”

En gång i tiden, när jag var trettio-fyrtio år, kändes det viktigt att svara alla dessa människor som önskade, och i vissa fall krävde förklaringar till mitt barnlösa liv. Nu svarar jag alltmer fåordigt. Jag är trött på att förklara mig och trött på att köra fast i överhettade samtal med de som har bestämt sig för att föräldraskapet har lyft dem till en nivå av livsmening och kärlek dit vi andra aldrig når.

ANNONS

I det läget är jag glad att Sara Martinsson har skrivit sakprosaboken “Kvinnor utan barn.” Faktum är att jag inte visste hur mycket jag längtat efter boken förrän jag läste den.

Utforskandet tar sin början i ett hotellrum. När författaren vaknar upp efter sin fyrtioårsfest, svårt bakfull och sönderfestad, kommer livsfrågan hack i häl: vill hon alls ha barn?

Scenen är klassisk, nästan oroväckande så. Är detta ännu en berättelse om en festglad singel som ska komma på bättre tankar och befrias från sitt själviska liv? Inte alls. Till skillnad från så många bakfulla singlar i fiktionen är Sara Martinsson inte den som hoppar över reflektionen. Tvärtom är bakfyllescenen bara början på en vindlande undersökning som håller frågan om barnlängtan öppen.

Jag skulle önska att de som manade till tystnad kring oönskat föräldraskap när debatten senast blossade upp 2022 också manade till fördjupat samtal om livet utan barn.

“Jag måste få veta vad det är, hur man gör och vem man blir om man är en kvinna utan barn”, skriver Martinsson i inledningen och den uppriktiga tonen går som en pulsåder genom boken. Det är personligt och politiskt. Vi möter Platon, Freud och Ellen Key i en grundlig historisk odyssé som tar oss från antiken till samtiden. Vi är på dagis och vi är i filosofin, i samtidslitteraturen och i samhällskroppen. Boken är på många sätt en upprättelse av barnlösa kvinnor, som genom historiens gång har ansetts svika sin sanna natur. Men framförallt är det en undersökning av den barnlösa kvinnan som möjlighet. Här finns ett lyckat litet glapp mellan den som omskrivs och den som skriver. Den barnlösa är den man skulle kunna vara. Martinsson prövar tanken och detta prövande gör något fint med tonen. Boken blir lika skarp som den blir utforskande. Referenserna är många. Linda Skugge, Jonna Bornemark, Julia Kristeva, Tone Schunnesson, Hartmut Rosa... Med så många namn som fladdrar snabbt förbi, inklusive mitt eget, hade läsningen lätt kunnat kännas överlastad, men Martinsson är en skicklig stilist. Med fin balans mellan hårda fakta och väl gestaltad erfarenhet blir kaskaden av namn en organisk del av det sökande projektet. På samma sätt som i debutboken “Knäböj. Om kvinnor och styrketräning” (2021) skriver Martinsson på en gång brett och djupt.

ANNONS

När föräldrar säger sig ångra sitt föräldraskap är det många som svarar med att ifrågasätta deras moraliska rätt att tala om ångern offentligt. Frågan är hur mycket man alls kan säga om genspridarfrågan i dag. Jag skulle önska att de som manade till tystnad kring oönskat föräldraskap när debatten senast blossade upp 2022 också manade till fördjupat samtal om livet utan barn. Man kan anta att det hänger ihop. Den dag vi börjar tala om barnlöst liv som ett möjligt liv kommer sannolikt allt färre att behöva hamna i ett livsläge där de alls behöver bli en ångerfylld förälder. Sara Martinssons bok väcker mitt hopp om att den dagen kommer.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Starlet lärde oss vara flickvänner och göra revolt

LÄS MER:Recension: ”Nuckan” på Folkteatern

LÄS MER:Därför fick Nuckan mig att känna mig mindre ensam

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS