Malin Lindroth: Starlet lärde oss vara flickvänner och göra revolt

Jag blev Startletläsare i mitten av 1970-talet, samma år som jag stod på toppen av min jultidningsförsäljarkarriär. Ryktet sa att det fanns barn som sålde så bra att jultidningsbolaget belönade dem med egen färg-TV men i mina kvarter lades ribban något lägre. Den premie jag mottog efter att ha harvat runt i traktens alla trappuppgångar och krängt “Mors julbrev” till förbannelse blev en prenumeration på en tidning som antogs intressera tweens. Starlet eller Fantomen? Valet däremellan var inte självklart. När jag slutligen valde Starlet – dåtidens stora tjejtidning – var det med en känsla av att jag nu passerat en gräns till en värld jag kanske inte var värdig att beträda.

Ingen läsning var skambelagd i mitt hem. Ändå kom min Starletläsning att präglas av en blandning av skam och lust. Å ena sidan älskade jag allt med tidningen – skönhetstipsen, frågespalten, de romantiska serierna – så mycket att jag fortsatte läsa långt upp på högstadiet. Å andra sidan var läsningen fylld av motstridiga känslor. Den Starlet jag tyckte om bjöd generöst in till ett stort vi där tjejer var huvudpersoner. Men där fanns också en känsla av att undervisning pågick. Som om råden, testerna och seriernas sensmoral egentligen var lektioner i kärlek och uppförande, som man alltid var på gränsen till att underkännas i. Ett litet mått av skam var alltid närvarande.

Var i låg skammen? Som vuxen kan jag undra och finna den svår att sätta tummen på. När jag tänker på Starlet i dag känner jag på liknande sätt som man känner för en nära vän som man har gjort slut med, en man känner sig lite förbannad på och ändå inte kan släppa. En ny avhandling av etnologen Kristina Öhman gör mig lite mer försonad med den vännen.

Att läsa sin Starlet var kort sagt att skapa en fredad zon, skild från skolans vardag och vuxenvärldens kritik.

Starlets dåliga rykte är välkänt. Decennier efter att tidningen lagts ned hålls den fortfarande fram som exempel på dålig läsning. I “Ett tjejligt rum. Tidningen Starlet 1966-1996” slår Kristina Öhman hål på den kritik som ofta drabbat feminint kodad kultur. Den kollektiva skammen över att vara en som intresserar sig för påstått dravel som smink och romantisk eskapism framställs här som väggar i ett metaforiskt rum, ett utvidgat flickrum, som är läsupplevelsen. Att läsa sin Starlet var kort sagt att skapa en fredad zon, skild från skolans vardag och vuxenvärldens kritik. I det rummet var man på en gång högst privat, och del av ett kollektiv som var läsekretsen. Det var en plats att krypa in i, stänga dörren till. Men också en plats för kontakt och utbyte av berättelser. “En tyst samtalspartner”, skriver Öhman.

I samtal med före detta medarbetare och nu medelålders läsare tecknas en bild av tidningen som troget stod på läsarens sida. Insändarsidor, läsarnas egna texter och frågespalterna var alla uttryck för tidningens ambition att vara “en tidning som du gör nästan själv” men Starlets storhet i låg inte bara i interaktionen med läsarna. Öhman pekar också på den ovanliga tonträff som fanns i tilltalet.

Det är lätt att bli nostalgisk när man läser “Ett tjejligt rum.” Flera av de intervjuade vittnar om minnet av Starlet som ett kroppsminne och ja, mina händer minns också hur det kändes att öppna det senaste numret, hur pocketformatet passade precis på kudden när man låg på mage på ett rosa frottéöverkast och glufsade i sig serier där fjortonåringar såg ut som tjugosju. Men mest nostalgisk blir jag ändå över en tidning som så uttryckligen ville tala i ögonhöjd med läsaren. Hur kan man inte älska den som tilltalar en så? Därmed inte sagt att Starlet var en renodlad mysupplevelse. Som en del av konventionell populärmedia var tidningen också en oreflekterad bärare av normer och stereotyper. Öhman skriver om tidningens vithetsnorm, om idéer om framgångsrik femininitet och antaganden om tjejers intresse av känslomässigt arbete. Den disciplinerande sidan av Starlet som önskade utbilda oss i normativt beteende går inte att bortse från.

När Öhman reder ut den aspekten av tidningen är det lätt att förstå den personliga läsarskammen som ett tvivel på att man var flickvänsvärdig nog att någonsin bli lycklig.

Jag tänker på skammen igen. Öhman nämner kulturteoretiker Sara Ahmed som dekonstruerat bilden av ett lyckligt liv och funnit hur föreställningen om lyckan kopplat till den heterosexuella samvaron med äktenskapet som en given höjdpunkt indikerar att andra sorters liv betyder olycka. Var Starlet ett läromaterial för tjejers lyckoarbete? När Öhman reder ut den aspekten av tidningen är det lätt att förstå den personliga läsarskammen som ett tvivel på att man var flickvänsvärdig nog att någonsin bli lycklig. Som vuxen kan man önska att man hade känt till mer radikala tidningar – Öhman nämner det feministiska fanzinet Radarka – men sjutton vet om det hade förändrat något.

Något säger mig att jag som elvaåring redan var så marinerad i kulturens förväntningar på en ung heterokvinna att Starlet var ofrånkomlig och att läsningen i slutänden gjorde gott. Starlet må ha gett mig en del tveksamma idéer. När jag nu läser Kristina Öhmans avhandling blir jag påmind om att jag också fick mycket annat. Framförallt: ett utrymme där det var fullt möjligt att mjuka upp normer inifrån. Att byta ut texten i pratbubblorna och rita napp och bebismössa på den lockige hjälten i en romantisk serie kan tyckas som en klen revolt. För somliga blev det ändå en början.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Hur forskar man om Starlet, Kristina Öman?

LÄS MER:Det nya erotiska kapitalet är fortfarande exkluderande

LÄS MER:Tack Julia, en gång i tiden var du mitt universum

Malin Lindroth