Recension: ”Kungen av Nostratien” av Tony Samuelsson

En sak har alla romaner gemensamt. Oavsett form och innehåll, genre, verkshöjd och försäljningssiffror kommer skönlitteraturen alltid med en påminnelse om att livet kan vara annorlunda. Det ligger i konstformens natur. Oavsett hur mästerlig eller dålig romanen i fråga tycks, handlar all fiktion om det som skulle kunna vara. Den kontrafaktiska romanen gör det bara lite mer än andra. På så vis känner man alltid igen sig i ett romanvärld som Tony Samuelssons. Oavsett om vi befinner oss i en värld där historien har tagit en annan riktning än den faktiskt gjorde eller i en mindre hypotetisk samtid är vi i det som skulle kunna vara.

I “Jag var en arie” (2009) och “Kafkapaviljongen” (2014) befann vi oss i en fiktiv värld där Tyskland vunnit andra världskriget och Sverige var en del av ett naziimperium. I nya romanen, “Kungen av Nostratien” är huvudpersonen författare och bosatt i 2010-talets Stockholm. När John Forsman i bokens början kallas till ett hemligt möte på det stora bokförlaget och erbjuds jobb som spökskrivare åt en strokedrabbad kollega är glidningen mellan verklighet och fiktion strax igång.

“Jag tänkte att det måste vara någon av de äldre författarna”, funderar Forsman. “Håkan Nesser möjligen. Kallifatides? Ranelid? Ernst Brunner var väl inte så gammal.”

Men nej, den bästsäljande författare vars manus är så fyllt av luckor att det inte går att läsa är den legendariske Göran Frid. Sedan en tid tillbaka har John Forsman tänkt på sig själv som en misslyckad författare, en som aldrig kom vidare efter sin andra roman. Att rädda Göran Frids manus blir hans chans att hitta tillbaka till skrivandet och en vändpunkt som kommer att skaka hans skenbart stabila tillvaro med sambon Tilda och ströjobben på sjukhemmet och färdtjänsten. Uppdraget lyder: “Tomrummen ska skottas igen diskret, din touch får inte märkas”. Snart kommer gåtorna kring Göran Frid och hans fragmenterade manus att uppta Johns hela tillvaro.

Scenen där Ivar Lo för första gången går på Big Burger med en sjuårig John och beställer snabbmat “som om han satt vid stambordet på Den Gyldene Freden” är oförglömlig.

Romanen pendlar mellan två tider. På 2000-talet följer vi John i skrivarbetet och i en stundtals thrilleraktig jakt på svar kring de märkliga hålen i manuskriptet, i möte med Göran och hans närstående. I barndomen finns mamman som driver en damfrisering och visar sig vara nära vän till ingen mindre än Ivar Lo-Johansson.

Att skriva in en fiktionaliserad Ivar Lo är ett lyckat grepp som fördjupar romanens huvudspår, det som handlar om språk och skapande. Här finns en tro på litteraturens kraft som är välkommet befriad från romantisering. Tony Samuelsson är suverän på att ömsint porträttera männen som drivs av en inre konflikt mellan längtan och oförmåga. Scenen där Ivar Lo för första gången går på Big Burger med en sjuårig John och beställer snabbmat “som om han satt vid stambordet på Den Gyldene Freden” är oförglömlig. Men också mer perifera gestalter som förläggaren Mattias gestaltas med den ömma punkten blottad.

Jag tycker mycket om Tony Samuelssons senaste romaner och jag har flera gånger återvänt till såväl essäsamlingen “Arbetarklassens bästa partytricks” som till de lättlästa romaner, som sällan uppmärksammas i ett författarskap. Men sjutton vet om inte “Kungen av Nostratien”, som på en gång är en bladvändare snudd på omöjlig att lägga ifrån sig och en existentiell thriller om skapande, språk och språklöshet som kräver eftertanke, är det bästa jag läst av författaren. Trettiofem år har gått sedan debuten med “Seymor”.

Jag har aldrig varit så nyfiken på vad som kommer härnäst i Tony Samuelssons författarskap.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Kvinnor utan barn” av Sara Martinsson

LÄS MER:Starlet lärde oss vara flickvänner och göra revolt

LÄS MER:Recension: ”Gammal kärlek” av Margaret Atwood

Malin Lindroth