Ordet ”kulturbarn” har ett före och ett efter. Innan debatten om dem briserade – initierad av GP:s Sanna Samuelsson – och efter att den ägt rum. Nu associeras det till namn som Schulman, Skarsgård och Ingrosso. Till Stockholms innerstad, räkmackor till åtråvärda positioner inom kulturlivet och till sommarjobb på redaktioner möjliggjorda av ett efternamn.
Tidigare var ordet betydligt mer intetsägande, kanske rentav okänt för de flesta.
Åsa Beckman påminner oss om att kulturbarn funnits i alla tider, i alla klasser. Att de, trots givna privilegier och diverse fördelar i karriären, också är barn till föräldrar som kanske oftare än andra drabbas av psykisk sjukdom. Det sätter de avundsjuka blickarna och raljerandet om dem i ett annat ljus.
Att vara barn till konstnärer och författare är inte fullt så glamouröst som det hittills framställts. Åtminstone inte för de författarbarn som figurerar i Beckmans essäbok ”Kulturbarn: Att växa upp i skuggan av en författare”.
På de drygt 200 sidorna ger Beckman en djupare inblick i hur det är att växa upp i en familj där föräldern, ofta fadern, är författare till yrket. Där maten på bordet är beroende av kreativiteten, skrivtiden och på att modern axlar hemsysslor och föräldraansvar. Redan där har skimret avtagit.
Som exempel använder Beckman författare som Thomas Mann, Jörn Donner, Ulf Lundell, Sven Stolpe, Kerstin Thorvall och Anna Wahlgren, för att nämna några få. Källorna består för det mesta av texter kulturbarnen själva skrivit om sina föräldrar och som Beckman sömlöst väver samman.
Den övergripande bilden är både mörk och överraskande enhetlig: Kulturbarnen har så mycket gemensamt att man ibland får känslan av att de tillhör en och samma familj.
Att anpassa sig till författarförälderns pendling mellan en högmod och självhat är en erfarenhet som återkommer. Våndan inför att hantera omgivningens geniförklaringar och kritik av föräldern en annan. Rädslan över att själv bli föremål för nästa bok, en tredje.
Det är tack vare de egna vittnesmålen som beskrivningen av kulturbarnet får sin trovärdighet.
Beckman vet vad hon talar om. Pappan Erik var en av sin tids mest upphöjda författare och likt många i sitt skrå led han av prestationsångest och missbruksproblem. Här och var kommer utdrag ur Beckmans egen uppväxt där hon, trots att hon lider av samvetskval, lyckas hålla sig förtrogen med läsaren.
Pappan beskrivs som en omtänksam och ömtålig man. Likt många författarbarn kände Åsa Beckman tidigt en instinkt att skydda honom från omgivningens kritik. Och likt många författarbarn drabbades hon av prestationsångest kopplat till förväntningarna som fanns på henne. I början av sin karriär kunde hon älta texter i år.
Det är tack vare de egna vittnesmålen som beskrivningen av kulturbarnet får sin trovärdighet. Beckman vet vad hon ska söka efter i texterna från andra författarbarn, och kan resonera kring andras upplevelser från positionen som allierad. Det bidrar till en stor omsorg för de öden som gestaltas. Aldrig framstår historierna som sensationslystet skvaller.
Med det inte sagt att boken saknar puls: Vissa exempel från kulturbarnslivet ter sig fullkomligt bisarra. Som när Jörn Donner nekar sin son ett gratis ex av sin bok under ett signeringsevent. ”Nej, du får köpa”, svarar han bara kallt.
Eller som när Kerstin Thorvall iscensätter ett självmordsförsök som får sonen Gunnar Falk att åka till henne i panik. När boken ”Den försvunna mamman” utkommer, där en mammig och ängslig son porträtteras, förstår han att akten var regisserad för att bli litteratur.
Bilden Beckman ger av Författaren är allt annat än smickrande, men den är inte entydig. Det vore poänglöst att skriva en hyllning av en så upphöjd figur som författaren varit genom historien. Att låta bristerna ta plats är också att göra någon mänsklig.
Åsa Beckman gör det på ett omsorgsfullt, noggrant och personligt sätt. Att läsa ”Kulturbarn” är som att höra en vän berätta om en främmande värld, samtidigt som fördomarna om den sakta avtar.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Namnet” av Constance Debré
LÄS MER:Recension: ”Människosonen” av Jean-Baptiste Del Amo
LÄS MER:Recension: ”Tack och förlåt” av Lisa Aschan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
