Recension: ”Kött och ande” av Ulrika Kärnborg

Kränkningarna i Marika Stiernstedt och Ludvig Nordströms äktenskap minner om den moderna kärlekens misär. I ”Kött och ande” söker Ulrika Kärnborg svar på vad som ändå band dem samman. Mikaela Blomqvist läser en uppfriskande motvikt till alla framgångssagor som präglar vår tid.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Författarna Marika Stiernstedt och Ludvig Nordström var gifta i ett kvartssekel. Med sig in i äktenskapet hade de varsin dotter. Hon var sju år äldre och de fick aldrig några gemensamma barn. I långa perioder kom hon att försörja honom som var mycket olycklig och dessutom alkoholist. När hon mot slutet av äktenskapet genomgår en hysterektomi i Paris ådrar han sig gonorré. Sedan åker han till Istanbul och förälskar sig i en irländsk dansös.

Det rör sig med andra ord inte om ett traditionellt och stilla samliv. De många absurda vändningarna och de upprepade kränkningar minner i stället om den moderna kärlekens misär. Vad band dessa människor samman? Frågan utgör navet i Ulrika Kärnborgs roman ”Kött och ande” som är en jagberättelse ur Stiernstedts perspektiv.

ANNONS

En åldrad författarinna tar emot forskaren Ulf (Wittrock) som är i färd med att skriva ett litteraturvetenskapligt arbete över henne. Hon börjar tänka tillbaka och beslutar sig för att skriva en egen bok i ämnet. ”Kring ett äktenskap” kom ut 1953 och biografin ”Marika Stiernstedt” sex år senare. Däremellan publicerade Bonniers den redan avlidne Nordströms dagböcker. Ett korrektiv till exfruns berättelse.

Litteraturprofessorn Lisbeth Larsson har låtit de motstridiga beskrivningarna av relationen bli föremål för en bok om förhållandet mellan litteratur, biografi och verklighet under titeln ”Sanning och konsekvens” (2001). Såklart ska det läsas ironiskt när Kärnborg låter sin Marika inleda ”Kött och ande” med att fråga: ”Vem är bäst lämpad att berätta sanningen om mitt liv?”

Med bitterhet och visst äckel minns hon nätter av bekännelser i början av äktenskapet. Hon misstog dem för närhet då och uppfattar dem som meningslösa uppträdanden nu.

Fast leken med formen lämnas snart därhän. I stället följer en rak berättelse från barndom till ålderdom där Kärnborg kommer sin huvudperson oväntat nära. Prosan är aningen ålderdomlig utan att någonsin verka som pastisch. Likaså låter sig avståndet till det egna livet och de återkommande spekulationerna om de egna bevekelsegrunderna förklaras av ramhandlingen.

Det är den åldrade Marikas blick på den unga Marika. Och visst kan allas våra handlingar verka som en främlings i efterhand. I linje med detta uteblir också alla förklaringar till det katastrofala äktenskapet mellan Marika och Ludvig. Med bitterhet och visst äckel minns hon nätter av bekännelser i början av äktenskapet. Hon misstog dem för närhet då och uppfattar dem som meningslösa uppträdanden nu.

ANNONS

Det slår mig hur skrämmande det kan vara att blicka tillbaka på sitt liv med facit i hand. Kanske är det vad som stör med många av de samtida självbiografierna; oviljan att vänta och faktiskt se hur det går. Man vill skriva inifrån känslan, vilken den än månde vara. Nykterhet och eftertanke värderas lågt.

Fast visst är det de som förutsätter verkligt mod? Att breda ut sig om sitt liv är inte svårt eller smärtsamt, däremot att se på det med objektiv blick. En sådan förser Kärnborg sin Marika med och det gör ont att läsa om alla år hon slösar på bråk med en man hon inte älskar och alla förnedrande scener som utspelar sig mellan dem.

Och första maken? Hon älskar inte honom heller. De ägnar några år åt att vantrivas på en herrgård. Framgångarna har hon i stället i skrivandet. Bland annat åker Marika som krigskorrespondent till fronten i Frankrike under första världskriget, ett sätt att fly Ludvig och vardagens tristess.

Det är uppfriskande att läsa om ett så privilegierat men ändock tungt liv, bland alla dessa framgångssagor som präglar vår tid. Deras värsta avart är för övrigt just gemensamma intervjuer med i harmoni levande författarpar. ”Kött och ande” befinner sig befriande långt från dem. Att skriva är och förblir något man måste göra på egen hand.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Herscht 07769” av László Krasznahorkai

LÄS MER:Recension: ”Moskoviaden” av Jurij Andruchovytj

LÄS MER:Recension: ”Kort världshistoria med figurer” av Andreas Lundberg

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS