Recension: ”I Elvis rum” av Sebastijan Pregelj

Populärkultur, skolbråk och första kärlekar varvas med detaljer som pekar på ett Jugoslavien i förändring, utan att berättarjaget anar dess framtida upplösning. Sanjin Pejkovic läser en exemplarisk skildring av en vanlig familjs liv under landets sista decennium.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Den inledande texten i våra grundskoleläroböcker i serbokroatiskan under 80-talet var en kort berättelse vid namn ”Tito ser oss alla”. Den handlar om två kompisar i ett klassrum som bråkar om vem det är Tito egentligen tittar på. Den ena säger ”Tito tittar på mig” medan den andra hävdar att Tito, förevigad i ett ödesmättat foto placerat ovanför tavlan i klassrummet, ser bara honom och ingen annan.

En lärarinna sätter stopp för bråket genom att förkunna för barnen att Tito ”ser oss alla”. Titos närmast religiösa omnipotens avspeglade sig i det faktum att hans fotografier satts upp i alla skolor, sjukhus, företag. Som en populär jugoslavisk 80-talslåt förkunnade: ”Även efter Tito, Tito”.

ANNONS

Berättelsen om Titos blick återges som huvudpersonens egen anekdot i boken ”I Elvis rum”, av den slovenske författaren Sebastijan Pregelj. Boken återges genom huvudpersonen Jans ögon i ett paradigmskifte som äger rum mellan det någorlunda harmoniska 1970- och det kaotiska 1980-talet.

Tito dör 1980 och lämnar efter sig ett land som kollapsar elva år senare. Jan är född i mitten på 70-talet och det är genom honom vi bevittnar landets väg mot en slutlig kollaps i början på 90-talet.

Boken inleds med Jans födelsedagsfirande. Det innebär häng med kusinen Martin, en blå cykel i present och ett besök på skyskrapan Neboticnik i centrala Ljubljana. De vuxnas samtal kretsar kring Titos hälsa, barnen leker. Familjeidyllen förbyts plötsligt mot en traumatisk händelse som Jan på olika sätt återkommer till boken igenom.

Bokens ton följer det första kapitlet och vi får insyn i ett vanligt jugoslaviskt liv under landets sista decennium. Leksaker, populärkultur, skolbråk, första kärlekar varvas med detaljer som pekar på ett land i förändring.

Som en redogörelse för hur livet i en vanlig medelklassfamilj kunde se ut under Jugoslaviens existens är dock boken exemplarisk.

Berättelser om begångna oförrätter, inte minst om Bleiburgavrättningarna i slutet på andra världskriget då partisaner slaktade ”inhemska förrädare” och civila, får här plats bland Titos död och vinter-OS i Sarajevo 1984.

Västerländsk popkultur framställs som något eftersträvansvärt i ett Jugoslavien som sedan 1960-talet varit öppet mot musik och film från främst USA och Storbritannien. Jan samlar på actionfigurer och Stålmannen och Darth Vader är hans ständiga vittnen när han vistas i sitt pojkrum och vädrar tankar om sin egen samtid.

ANNONS

Till skillnad från berättarjaget vet vi hur landet kommer att upplösas. Boken bär därmed på en lätt melankolisk ton som påminner läsaren om att miljontals människors vanliga liv offrades på den destruktiva nationalismens altare, men också om att teorier om tusenårigt hat bara handlar om klyschor och okunskap.

Vissa välkända litterära topografier i den postjugoslaviska litteraturen återkommer här med full kraft, inte minst traditionen att väva ihop det egna lilla livet med de stora och dramatiska händelserna som på olika sätt påverkar karaktärerna.

I det är inget konstigt. Men Jans ibland onaturliga och förvuxna resonemang känns aningen konstruerade, som att Pregelj verkligen vill att vi som läsare ska förstå hur händelserna bör bli tolkade. Det känns som att Jans funderingar då och då bär författarens egna teleologiska historieresonemang vilket då förstör illusionen om att vi ser allting genom en pojkes och en ung mans ögon.

Som en redogörelse för hur livet i en vanlig medelklassfamilj kunde se ut under Jugoslaviens existens är dock boken exemplarisk. Den skissar fram ett före och ett efter där Elvis, en kompis till Jan, och hans rum står för det oskuldsfulla före, en tid där man inte riktigt förstod eller brydde sig om identitära olikheter mellan Jugoslaviens etniska och religiösa grupperingar.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Jag önskar mitt hem aska” av Darja Serenko

LÄS MER:Recension ”Över floden” av Andrzej Stasiuk

LÄS MER:Jag saknar vår bosnisk-svenska midsommar

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS