Recension: ”I byn el Pensamiento” och ”Parmenides” av César Aira

Trots att bokförlaget Tranan de senaste åren gett ut två böcker om året av den argentinska författaren César Aira så skriver denne snabbare än han blir översatt. Hans modus operandi har beskrivits otaliga gånger, men tål att upprepas. Han skriver för hand, aldrig mer än hundra sidor och redigerar i stort sett ingenting. Detta sker i en rasande takt, sedan debuten 1975 har han skrivit bortåt 130 böcker.

Likt Jorge Luis Borges, Argentinas genom tiderna mest inflytelserika författare, skriver Aira en genreöverskridande kortprosa som allt som oftast kretsar kring litterära problem och kunskapsteoretiska frågor snarare än människor av kött och blod. Det var därför med viss förvåning jag började läsa ”I byn el Pensamiento”, den ena av två nyutkomna kortromaner, och där fann ett betydligt mer personligt anslag.

Här minns Aira tillbaka till sin barndom och det sista året familjen tillbringade i den lilla byn Pensamiento innan de skulle bryta upp och flytta till det närliggande samhället Pringles, där många andra av Airas böcker utspelar sig.

I centrum av berättelsen står ett uppdykande och ett försvinnande. Det förra består i den unge man som går under namnet informatorn, en privatlärare som Airas pappa låtit sända efter från Pringles efter att ha beslutat att han bör hemskolas inför flytten, gör entré i den sjuårige Airas liv. Mysteriet med försvinnandet handlar om att ett av lokomotiven som passerar genom byn helt sonika försvinner någonstans mellan två stationer.

Dessa två händelser sätter sin prägel på det lilla samhället liksom på barnets inre liv. Både informatorn och tåget är en sorts framåtskridandets budbärare, privatläraren genom att han rycker upp pojken från hans rurala miljö och förbereder honom för framtiden, och tågnätet kan i sin tur sägas fylla samma funktion för Pensamiento i stort då det kopplar samman den lilla byn med omvärlden och moderniteten.

Det här är Aira som jag känner honom: opålitlig, drastisk och motsägelsefull.

Denna ramberättelse hamnar dock i skymundan, eller den finns där men pågår liksom vid sidan av pojkens dagdrömmar. Aira är för uppsnurrad i detaljer för att en helhet ska kunna framträda, vilket speglar barnets varseblivning, överblick hör vuxenvärlden till.

Men upptagenheten vid det partikulära handlar också om minnets bedräglighet. Att det inte går att lita på berättaren står helt klart, då minnesbilderna är suddiga och överlappar varandra på ett vis som synliggör det motsägelsefulla snarare än sammanfogar det. Ett rum kan på samma gång vara tomt som befolkat av människor, bilder framträder men är genomskinliga, etcetera.

Varken minnet eller litteraturen är en kopia av verkligheten och det Aira framför allt vill göra är att visa upp konstruktionen som sådan. Min initiala förvåning inför det som framstod som en personlig berättelse försvinner därför ganska fort. Det här är Aira som jag känner honom: opålitlig, drastisk och motsägelsefull. Vilket inte är någonting dåligt, tvärtom är det Aira när han är som bäst.

Samma tema återkommer i den andra kortromanen ”Parmenides”, som är döpt efter en av de försokratiska filosoferna, mest känd för eftervärlden som författare till dikten ”Om naturen”. I detta verk, det enda som finns bevarat av Parmenides, hävdar han att sinnena är bedrägliga och att mångfalden av för sinnena förnimbara ting blott är en illusion. Det enda sant varande är enligt honom ”det Ena”, som är oändligt och odelbart.

Historien om Parmenides är också ett bra exempel på något som kännetecknar Airas litteratur i stort – en underbar humor.

I Airas version är det dock inte Parmenides som är författaren, utan poeten Perinola som blivit anlitad av den grekiska filosofen för att skriva en bok i hans namn. Parmenides instruktioner är vaga, han vill att Perinola ska skriva om ”Både det ena och det andra” varpå Perinola efter mycket vånda sätter sig ned och rafsar ihop något, att det saknar substans döljer han så gott han kan bakom vers (boken är skriven på hexameter).

Precis som ”I byn el Pensamiento” finns här ett resonemang kring litterär konstruktion. ”Om naturen” behandlar det något överspända ämnet varats beskaffenhet, men håller endast ihop det på grund av dess form. Det vill säga genom att den är litteratur.

Historien om Parmenides är också ett bra exempel på något som kännetecknar Airas litteratur i stort – en underbar humor. Förutom en uppfriskande respektlöshet mot västerländsk idéhistoria driver han med litteraturvärldens självupptagenhet.

Parmenides är bara intresserad av den färdiga produkten, att se sitt namn på ett bokomslag, medan Perinola i sin tur är så upptagen av tanken på att skriva att han aldrig kommer till skott, och det är först när han skriver i någon annans namn som han faktiskt klarar av det. De representerar två sidor av samma mynt, för ingen av dem är egentligen intresserade av skrivandet som sådant.

Så finns det då något bakom det förtätade och mångbottnade, eller leker Aira bara?

Att som kritiker komma med den här typen av utlåtanden om det bakomliggande syftet är dock vanskligt, då Aira skriver på en prosa som både bjuder in till och undandrar sig tolkning. Det kan handla om rena självmotsägelser av typen ”Ljuset förändrades men var fortfarande detsamma”, men också instuckna metakommentarer där författaren griper in och saboterar illusionen av fiktion, som när berättarjaget besöker en plats som ”liknar den vi besökte i förra kapitlet”.

Översättaren Djordje Zarkovic beskrev i Tidningen Vi sitt arbete med orden ”Jag har aldrig förr stött på så många meningar där jag står helt handfallen trots att jag förstår varenda ord”. Översättningen är mästerlig, Zarkovic har verkligen lyckats med det otacksamma arbetet i att överföra en tillsynes enkel prosa som under ytan förgrenar sig och skjuter upp nya skott på de mest oväntade platser till svenskan.

Min poäng är att hans utlåtande likaväl kan appliceras på att läsa Aira som att översätta honom.

Så finns det då något bakom det förtätade och mångbottnade, eller leker Aira bara?

Kanske svarar han själv på den frågan när han skriver: ”Allt här i livet är exempel på något annat, och därför behöver man inte ta någonting på allvar.”

Joel Kellgren

Följ

kritiker och i redaktionen för Ord&Bild