Vi lever i en kluven tid där en likhetens logik blir allt mer dominant inom politiken, offentligheten och kulturen. Samtidigt finns andra strömningar som håller emot – ibland anar jag ett minoritetens svar på det hårda trycket från en allt mer krävande majoritet, att vända sig inåt och kräva intern sammanhållning.
Det syns i vad jag skulle beskriva som ett svenskt queerhistoriskt litteraturprojekt, som växt fram de senaste åren. De främsta exemplen borde vara Jonas Gardells och Mian Lodalens senaste romaner, som på var sitt håll har föresatt sig att skriva queerhistoria med populärt upplagda, dokumentära romaner. (Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”, ”Ett lyckligare år” och ”Fjollornas fest”, Lodalens ”Lisa och Lilly” och ”Lesbiska ligan”. Kanske kan också Nino Micks ”Vulcan” räknas dit, även om främsta temat är facklig kamp).
Det är litteratur som kanske inte utmanar formmässigt men som skriver fram en gemensam queerhistoria som en spegling och motbild till majoritetens berättelse.
På tvärs mot detta projekt ställer sig romanen ”Hallelujaflickorna” av Hanna Hallgren, poet, forskare och lärare i genusvetenskap och kreativt skrivande. Hallgrens första roman (efter ett tiotal diktsamlingar och avhandlingen ”När lesbiska blev kvinnor”) undersöker frågan: hur skriver man minoritetshistoria så att den blir begriplig – utan att bekräfta den logik som gjort minoriteten marginaliserad från början?
Det är en ingång som är kluven till historia och till minnet som sådant. ”Hallelujaflickorna” lånar memoarens form för att skriva ett slags autofiktiv minoritetshistoria, som fortsätter med speak bitterness-prosan från Hallgren senaste diktsamling ”Ensamhetsträning med Majken Johansson”.
”Hallelujaflickorna” kallas roman av förlaget, men har mycket lite gemensamt med berättelserna ovan. Snarare består den av en serie tablåer eller korta scener som på en ömsom flödande, smidig och sprittande, ömsom stel prosa, rör sig genom svensk samtidshistoria.
Vad är då ”Hallelujaflickorna” för slags historia? Kanske en queer anti-bildningsroman, där det inte finns någon lyckligt slut med borgerlig stelnad.
Det handlar främst om svenskt nittiotal och nollnolltal, genom ögonen på en lesbisk blivande författare, som växer upp i en frikyrklig tjänstemannafamilj. Queerteori och aids, patriarkatet och Frälsningsarméns slumsystrar, flatklubbar och queerhatande skinnskallar samsas mellan pärmarna i korta historier, till synes huller om buller.
Hallgren etablerar snart en misstro mot de minnen som romanen bygger på. Hon beskriver först hur hon kom ut för sina föräldrar, som hon minns det: brevet som skickades från Biskops-Arnö, den nervösa väntan på svar och moderns avfärdande.
Bara för att sedan korrigera sin historia med fler brev och nya minnen av telefonsamtal däremellan, turer som både komplicerar och fördjupar episoden. Och just så vill jag läsa ”Hallelujaflickorna”, en roman om queerhistoria som inte nödvändigtvis var bättre eller sämre än vi minns den, men som var mer komplicerad än vi brukar berätta den.
Hallgren skriver på ett ställe om sin misstro mot prosan – kanske är de långa och ibland allt för spretiga meningarna ett resultat av att poeten Hallgren tränger sig fram mellan raderna. Men där finns också en misstro mot berättelsen i sig, på både gott och ont. Gott för att romanen därmed undviker just de där onyanserade förenklingarna. Ont för att misstron gör romanen vindlande och allt för splittrad.
Vad är då ”Hallelujaflickorna” för slags historia? Kanske en queer anti-bildningsroman, där det inte finns någon lyckligt slut med borgerlig stelnad. Hallgren skriver att minoritetshistoria handlar om att bli betraktad som mänsklig och någon att sörja.
Någonstans i spänningen mellan att definieras både som likhet och olikhet, där människans alla facetter inte längre får plats i berättelsen, där befinner sig ”Hallelujaflickorna”.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Förstörelse – en fallstudie” av Iida Rauma
LÄS MER:Recension: ”Maskrosfrön och karyatider” av Christina Ouzounidis
LÄS MER:Recension: ”Viskarna” av Stefan Lindberg
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
