12-15 år/Unga vuxna: ”Presidentens dotter” av Lisa Linder, Rabén & Sjögren
Någon som minns “Egalias döttrar”? Norska Gerd Brantenbergs roman från 1977, där männen var hemmamän med blommiga särkar och “pehå”, medan kvinnorna var kortsnaggade och vältränade, och hade all makt i samhället. Dessutom hände det att de våldtog män. Det var en ganska grov satir, varken språkligt eller litterärt välkonstruerad, men för tiden uppseendeväckande.
Lisa Linder har naturligtvis läst sin Egalia. Hennes ungdomsroman “Presidentens dotter” bär på många likheter: även här är det männen som har långt svallande hår och tänker på sitt utseende, och samhället är uppbyggt utifrån att kvinnor har mest makt. Men på ytan, i den lagstiftning som växte fram efter den så kallade Kollapsen, när klimatet bröt samman, är det ett jämställt samhälle där det heter att alla har lika chanser.
Emellertid kan också här män våldtas, även om Lander inte är lika explicit som Brantenberg en gång var. Och det är uppenbart att det manliga könet ses som något svagare, sämre och mer sårbart, även om det finns män i ledande positioner.
Däremot är det till en början inte så säkert vilka som är de goda och vilka som är de onda i berättelsen.
Den hemliga mansrörelsen, som en stor del av boken handlar om, visar sig ganska snart omhulda våld och arrangera slagsmål för att ge uttryck för manligheten som de menar är förtryckt. Denna sekt sysslar även med att sextrakassera kvinnliga robotar och yla i grupp för att få fram den inre alfahannen.
Det mer än tangerar gränsen till karikatyr, förstås, och även kvinnorna skildras ganska endimensionellt; huvudpersonen Maxims mamma överger familjen för att fadern är en lipsill till hemmapappa, och den kvinnliga presidenten är inte heller precis någon god mor.
De goda, fattar man dock rätt snart, är just Maxim, och flickvännen Veronica – tonåringarna har känslodjup och är förmögna att tänka utanför stereotyperna; de ser gråskalorna. Och på så sätt sällar sig “Presidentens dotter” till de många framtidsskildringar där endast 17-åringar kan rädda världen.
Under tiden är det, eftersom Linder skriver flinkt och flytande, ändå underhållande och lite, lite spännande. Trist dock att få veta att detta inte är en fristående roman först när det hela slutar med en extrem cliffhanger.
12-15 år/Unga vuxna: Nån som han av Moa Rönnbäck, Vox
Moa Rönnbäck debuterar med en säkert berättad och väldigt otäck ungdomsroman om våld i nära relationer. Bokens titel, “Nån som han”, kan beteckna både den sympatiske fotbollstränaren Adnan, som Meja spanar på, och Robin, som bästisen Jonna är så kär i att hon ursäktar och försvarar i stort sett allt han gör med henne.
Sådant som att han tagit över hennes swish för att hon inte ska köpa kakor och bli tjock, skriver hora med permanentpenna över bröstet på henne och till slut nästan dränker henne.
Det är en ökande våldsspiral från första sidan och den är så väl skildrad att det känns som en knytnäve i min egen mage; det spåret i berättelsen tar över hela läsningen. För även om det är ur Mejas synvinkel historien berättas, så bryr jag mig väldigt mycket mindre om hennes spirande förälskelse än hennes tafatta försök att stötta sin vän.
Killarna är heller inte så synliga som individer, de är lite flackt tecknade, och det sänker helheten i framställningen. Men desto tydligare är gestaltningen av Meja, Jonna och deras relation. Kan man lova sin vän att vara tyst om misshandel? Ska man vara lojal och hålla tyst eller svika sina löften och berätta?
“Nån som han” är en vidrig och realistisk och fängslande historia, och att Rönnbäck lägger in några tips om vart läsaren vid behov kan vända sig – som Kvinnofridsjouren och Bris – i slutet tar jag tacksamt emot.
12-15 år: Där ljuset kommer in av Anette Eggert, Opal
Anette Eggert är sedan debuten 2011 med “Kan vi inte bara låtsas som om ingenting har hänt” en stabil röst i ungdomsbokssegmentet. Hon gräver djupt i tonårskänslorna, väjer inte för det svåraste men lyckas ändå balansera ljus och mörker – precis som titeln på den senaste romanen antyder: “Där ljuset kommer in”.
Det slitna citatet från Leonard Cohen skulle kunna betyda lite vad som helst, men i berättelsen om niondeklassarna Sonja, Lilly och Bang får det stå för de ögonblickssnabba öppna stunderna av det nakna behovet av vänskap.
För deras ljus är vänskapen, och de vet ju att de är vänner, de tre, det finns inget tvivel på hur väl de behöver varandra, snacket löper flödande lätt när de sitter utanför Erikshjälpen och gräver i inlämnat gods medan de äter ostbågar, alltid dessa ostbågar.
Men de vet också att det finns saker i hemmiljön som de inte riktigt förmår sätta ord på inför varandra. Ändå uppfattar de signalerna och finns där när det behövs. Med en påse ostbågar.
Det är starkt av Eggert att skildra vuxna och deras beteenden, deras val i livet, så abstrakt som en tonåring nog ofta uppfattar det. För när Sonjas pappa som är psykiskt skör, får utbrott och dövar sig med tabletter och alkohol, skyddar mamman inte döttrarna. Hon lägger sin kraft och sitt krut på att bråka med pappan, stötta pappan, vädja till pappan.
För barnen är det obegripligt. För läsaren också. Och därför är det modigt att inte snyggt lösa upp de där knutarna i berättelsen, inte låta föräldrarna komma smygande stärkta ur kriserna mot slutet och spotta upp sig, bli bättre föräldrar.
Kanske blir de det, kanske kommer det in lite ljus även i deras sprickor. Men det är inte säkert. Det som är säkert är vänskapen.
12-15 år: Revan av Charlotte Cederlund, Opal
Parallella världar, en öppning mellan dem, energi som är giftig i den ena och nödvändig i den andra sipprar ut, läckan måste tätas, onda krafter arbetar emot, en motvillig hjälte – det går att räkna upp väldigt många föregångare och förebilder inom fantasygenren till Charlotte Cederlunds nya roman “Revan”, men det gör den inte mindre rolig att läsa.
Cederlund placerar dessutom handlingen i stor utsträckning i Lund. Kontrasten mellan stuckaturfyllda universitetslokaler och magivibrerande motsatsvärld är riktigt uppiggande. Och, apropå universitetsvärlden, så är det inte magi det handlar om egentligen, utan om förmågan att flytta runt atomer med händerna. Inte alls magiskt. Eller kanske ändå. Och spännande.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Barn- och ungdomsböcker i februari
LÄS MER:Recension: Barn- och ungdomsböcker i januari
LÄS MER:Recension: Vårläsning för barn i alla åldrar
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
