Recension: ”Framtidens hjärta” av Malin Hasselblad

“En förment vän till Majakovskij”. Så kom hon att beskrivas, när censuren i det gamla Sovjet försökte sudda ut henne ur historien. Men Lili Brik är nu inte den som lätt kan retuscheras bort. Hon som ibland har kallats Majakovskijs musa har gått till historien som en storslaget älskande och tänkande person och en kraft att räkna med i den ryska futurismen.

I Malin Hasselblads debutroman “Framtidens hjärta” talar Lili Brik med egen röst och bekräftar att hon var just så fri och hungrig på liv, som de vackraste ryktena om henne säger.

Romanen följer verkligheten hack i häl. När Majakovskij dundrar in i Lilis liv är hon redan gift med Osip Brik och lever i ett öppet äktenskap, byggt på ett kontrakt där frihet är det högsta. Strax faller de tre för varandra. Osip blir poetens förläggare, Lili hans älskarinna och den futuristiska power-trojkan är ett faktum.

Året är 1915. Luften kokar av revolution och tidens strömningar läcker in i allt de gör och säger. Snart lever Lili, Osip och Majakovskij i en tresamhet, som ställer idéerna om friheten på sin spets. Vi följer dem hela vägen, från kärlekens uppkomst, när de fortfarande är så unga och kantiga att de inte riktigt vet vad de ska göra med sin lust och längtan, vidare in i revolutionens kaos och in i ett flersamt privatliv där priset för frihet stundtals tycks högt.

Boken är fylld av situationer som är så laddade och intressanta att de kunde ha räckt till en hel roman.

Romanen är inbäddad i ett stort efteråt. Det är den åldrade Lili som har ordet. Åttiofem år gammal minns hon sina kärleksmöten, fotkyssar och svartsjukeutbrott med stor ömhet, utan ånger. Framförallt är minnesresan en dröm om en stor kärlek som hon vårdar med varsamhet. Det är uppenbart att hon vill leva och dö, som Lili med stort L och det är vackert så. Problemet är att författaren behandlar hennes önskan lika varsamt som hon själv.

Visst finns det många goda skäl att hylla Lili Brik, men romanformen kräver något mer. Den behöver sjunka längre ned i det som är paradoxalt, problematiskt och skavigt och sätta mer på spel för de människor som skildras. Dit når sällan den här romanen.

Ansatser saknas inte. Boken är fylld av situationer som är så laddade och intressanta att de kunde ha räckt till en hel roman. Ta bara sommaren på pensionatet i Levasjovo, där Lili och hennes båda män lever tillsammans med ett hopp om att tresamheten ska vara “som en scen mellan oss där två ska kunna interagera med varandra och bli sedd av den tredje.” Där hade jag gott kunna stanna i ett par hundra sidor men texten vill vidare med stora steg genom kärlekshistorien som berättas från början till slut.

Malin Hasselblad har gjort ett gigantiskt researcharbete och lagt stor omsorg på historiska detaljer. Jag tror romanen hade vunnit på en form som skapat mer av frihet i relation till källmaterialet. Mitt intryck är att förstapersons-perspektivet i kombination med en önskan om att vara trogen historien slår tillbaka mot romanens ambition att ge en kropp och en röst åt Lili.

Formens begränsningar gör det kort sagt svårt att gestalta en gränstänjande berättare och i slutänden får jag svårt att tro på rösten som talar.

Den amerikanska författaren Roxane Gay har sagt, apropå skildringar av starka kvinnor, att de ofta förtiger vad styrkan har kostat, hur den har uppstått och hur den uppbådas när den behövs som mest.

Vad kostade Lilis styrka, hur lyckades hon uppbåda den gång på gång i den här brytningstiden? Frågan följer mig under läsningen. Ibland tycker jag mig ana, men svaren glider undan i en berättelse som sällan ger sig tid att stanna där det bränner.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Kungen av Nostratien” av Tony Samuelsson

LÄS MER:Recension: ”Kvinnor utan barn” av Sara Martinsson

LÄS MER:Recension: ”Gammal kärlek” av Margaret Atwood

Malin Lindroth