Sanna Samuelsson: Recension: ”Femton år – Den revolutionära våren” av Vigdis Hjorth

Den hyllade norska författaren Vigdis Hjorths nya roman ”Femton år” skildrar en flickas begynnande tonårstid. Insikten om att modern ljuger gör henne till en existentiell dubbelagent i medelklassfamiljen. Hjorth är som bäst när hon är oförsonlig och oförlåtande, skriver GP:s Sanna Samuelsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det är med skräckblandad förtjusning man öppnar en Vigdis Hjorth-bok. Vem kan dissekera medelklassfamiljens existentiella ångest så? Riktigt fixera fenomenet, dra ut flugbenen ett och ett, fästa den ryckande kroppen i den starka solen och grymt bränna med förstoringsglaset. I boken ”Är mor död”, översatt till svenska av Jens Hjälte för två år sedan, är mor samma som mord, bara utan d. Där dras hatet mellan mor och dotter till sin spets och texten är så oförsonlig som möjligt är.

I den nya romanen ”Femton år – Den revolutionära våren” finns också en mor som ljuger och gör sig till, men här är greppet mjukare, mer vänligt. Ljuset är inte riktigt lika skarpt. Dottern kan till och med vara förstående, fastän trycket på henne är hårt. Paula är tretton och tjuvläser sin mammas brev till mormodern. När hon inser att modern ljuger, att hon beskriver tillvaron i den lilla villan med fruktträden och bärbuskarna som mer idealisk än den är, drabbas hon av en kris. Hon kan inte säga något till sina föräldrar, vet att de skulle reagera med fasa om hon försökte antyda att något inte stod rätt till. Men hon vet, och bara det gör henne åtskild från de andra. Hon börjar se sig själv som en dubbelagent i hemmet, betraktar sin far, mor, syster och bror utifrån, som en främling.

ANNONS

Hjorth skildrar väl åldern där barndomens lätthet övergår i nya tröga rörelser. Paula reflekterar inte över sitt växande som sådant, men sörjer sin egen barnatro på familjens lagar. Framförallt ser hon upptäckten av moderns lögner som den utlösande faktorn som förändrar allt. Hon kan inte acceptera hennes pinsamma oärlighet.

Att träda in i tonåren innebär dock ofta ett slags främlingskap, både för sig själv och för andra. Det leder till en ensamhet, en känsla av att bära på något farligt, en vulkan, som Paulas vän Karen beskriver det. Karen är på ett annat sätt, uppvuxen i en mer frigjord familj, utan påklistrad kristendom och tunga normer. Att Paula ser det på nära håll gör att hon börjar ifrågasätta den tomhet och ekande tystnad som hennes egen familj verkar se som dygd, men det gör det inte enklare att bryta mot den.

Paula börjar se sig själv närmast som en brottsling, brinner av skam över sina överträdelser. De som egentligen är oskyldiga: ett tjuvläst brev, en förflugen tanke

”Men hon ville inte leva som de levde, inneslutna i sig och sitt, rädda för och misstänksamma mot allt utanför (…) och därför måste de vara överens om allt, och andra levnadssätt var inte att tänka på och skulle inte tolereras.”

Paula börjar se sig själv närmast som en brottsling, brinner av skam över sina överträdelser. De som egentligen är oskyldiga: ett tjuvläst brev, en förflugen tanke, behovet av att känna världen fullt ut, att få ifrågasätta föräldrarnas verklighetsbeskrivning. När hon försöker prata med sin ängsliga storasyster Elisabet, vars misslyckade matematikprov har blivit en smärre kris i familjen, blir systern chockerad. Hur kan hon antyda något sådant om föräldrarna, som arbetar så hårt för dem? När hon snyftande springer in på sitt rum tänker Paula: ”Elisabet var verkligen illa ute.”

ANNONS

På något sätt har Paula lyckats muta in ett okontrollerat område inuti sig själv. Trots att hon inte vågar yppa de upproriska orden högt kan hon tänka dem. Hon kan skriva ner dem på papper och gömma dem. Hon kan gå ut i natten och känna den fuktiga luften mot ansiktet, gömma sig under den stora granen och få vara ifred.

Stundtals blir den mer försonliga tonen i romanen något klumpig, väl klok för en tonårings vanligtvis svartvita begreppsvärld. Då bryts förtrollningen och vår tids allomfattande självhjälpsspråk tittar fram.

Då är det lätt att misstänka att Hjorth kanske är som bäst när hon är så där oresonlig och oförlåtande. Det finns en sån energi i det språket – som ibland saknas i ”Femton år”.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Kärlek & avund” i regi av Ira Sachs

LÄS MER:Recension: ”Själens telegraf” av Amanda Svensson

LÄS MER:Recension: ”Upplösningstillstånd. Rapport från en skilsmässa” av Christian Daun

I GP:s monter på Bokmässan

Sanna Samuelsson samtalar med Carl Petersson Moberg fredagen den 29 september kl 12.20.

Vigdis Hjorth samtalar med Jenny Högström söndagen den 1 oktober kl 13.20.

Det fullständiga programmet hittar du här.

ANNONS