Svarta onsdagen kallas den dag i mitten av september 1992 då den brittiska börsen rasade ihop. I Amanda Svenssons femte roman ”Själens telegraf” sammanfaller den med att bokens berättare Iris tänder eld på sin mors hus. Hon är tretton år och har tillbringat nästan hela sitt liv på den lilla äppelgården i Somerset. Där har modern genom ett fritt förhållande till sanningen lyckats frambesvärja en hel värld. Men lögner fungerar som aktier. När vi slutar tro på dem finns ingenting kvar.
”Själens telegraf” bygger sin berättelse runt denna likhet; både ord och pengar är abstraktioner. Vartannat kapitel följer Iris under hennes sista sommar i barndomshemmet, vartannat utspelar sig i Glasgow sex år senare. Där träffar Iris den arbetslöse musikern Rupert som strax erbjuder henne att spela i hans nya band och att bli hans nya flickvän. Månader av rep, spelningar och rusig lycka följer. En man dyker upp och tror sig felaktigt vara Iris far. Utan samvetsbetänkligheter låter hon honom försörja henne.
Tidigare har jag inte varit särskilt förtjust i Amanda Svenssons uppskruvade prosa. I ”Själens telegraf” är språket ekvilibristiskt men knappast hysteriskt som i de fyra första romanerna. Det är skrivet med perfekt gehör och är en njutning att läsa. Till detta kommer att författarskapets sedvanliga sorglöshet har övergivits för en oroande svartsyn. Ordens oförmåga att fånga någon varaktig sanning blir bokens bärande tema. Är det ens värt att försöka?
Iris verkar tveksam. Den tillvaro modern ordnar för dem är full av sköna detaljer, berättelser om systrar som spår med hjälp av knackningar och män med sidenrosetter om halsen. Samtidigt döljer modern sitt riktiga namn och sin födelseort för Iris. Morföräldrarna kan lika gärna ha dött i en bilolycka som i lunginflammation. Allt är rörligt och inget är verkligt. Att göra lögnen till livsstil är som bekant att göra sig helt ensam. Berättelsen igenom insisterar Iris på att det aldrig går att nå fram till en annan människa.
Svenssons skildring av den främmande tiden och miljön är avslappnad, nästan obrydd.
Det är hennes hemska sensmoral men måste inte läsas som romanens. Under månaderna i Glasgow försöker Iris trots allt bli del av något utanför sig själv. Svenssons skildring av den främmande tiden och miljön är avslappnad, nästan obrydd. Just därför fungerar den mycket väl. Inga tidsmarkörer nämns bara för sakens skull. Läsaren blir inte ständigt påmind om var och när boken utspelar sig. Allt är vardagligt och självklart.
Fast att Iris och Ruperts band Soul’s Telegraph delar så många drag med verklighetens Belle & Sebastian kan väl inte vara en tillfällighet? Killarna träffas via ett kommunalt musikprojekt för arbetssökande, Iris spelar cello, Rupert är kristen och deras musik sägs i en studenttidning bestå av: ”lika delar mild folkmusik, lågmäld 60-talspsykedelia, trallvänlig pop och texter med en självrefererande, ibland syrlig, men alltid egendomlig lyrisk humor”.
Någon gång tycker jag mig se en översatt rad av bandet gömd mitt i texten. Iris både mörka och kuriösa öde är som taget ur någon av deras låtar. Ja, kanske kan hela den anglosaxiska romantradition som Amanda Svensson verkar i jämföras med Belle & Sebastian. Liksom deras musik balanserar den ofta mellan intelligent espri och glättig kommersialism. Med ”Själens telegraf” tar Svensson ett stort och underbart steg bort från det senare. Jag hoppas förstås att det blir permanent.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Omsorgslabyrinten” av Ida Börjel
LÄS MER:Recension: ”När man sparkar på en hund” av Ida Linde
LÄS MER:Recension: ”Om uträkning av omfång 1” av Solvej Balle
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
