Den som har läst Thomas Korsgaards hyllade debutroman “Om någon skulle komma förbi” kommer genast att känna igen sig i uppföljaren “En dag kommer vi att skratta åt det”. Våldet och skräpigheten är fortfarande högst närvarande i familjen där sonen Tue nu har blivit sjutton år.
Samtidigt har någonting hänt som drastiskt förändrat livsvillkoren för de som sliter med överlevnaden på den överbelånade gården i ett fattigt hörn av Jylland. Mamman, som i förra boken led av depression och spelberoende, har fått ett stort skadestånd för en arbetsskada och plötsligt är familjen inte längre skuldsatt. Tvärtom är de snudd på miljonärer.
De borde vara fria, kanske till och med lite lyckliga, nu när de inte längre står i skuld till farbror Chresten. Men friheten kommer inte så lätt till familjen. De gör sina utbrytningsförsök. Men varken en all inclusive-semesterresa till Alanya, nya trädgårdsstolar, ny bil med AC eller mammans hemlige kille, “han på Fyn”, förändrar Tues föräldrar i grunden.
Här finns en förtvivlan som aldrig riktigt släpper. Det lever mitt i den varje dag, fastlåsta i ett liv av brist där skriken från pappans porrfilmer blandar sig med barnens tills man inte kan skilja det ena från det andra. “Det fanns så många sorters skrik i vårt hus.”
När Tue blir gymnasist och börjar dejta killar väcks ändå hopp om att den queera underdogen med den självständiga blicken som ser “pappas blödande tandkött och rödbetssallad” där andra ser rött skum, ska ha vad som krävs för att ta sig bort från barndomstrakten och vidare ut i livet. Kommer de en dag att skratta åt allt det här? Verkligen? Romanens välfunna titel skaver hårt under hela min läsning.
Hur kan det vara så roligt och samtidigt så becksvart, så våldsamt?
“Inte idag eller i övermorgon. Inte dagen efter den dagen men någon dag om ett tag skulle vi skratta åt det”; tänker Tue och i den stunden blottar han berättelsens brännande kärna, själva smärtcentrat, som gör berättelsen om Tue så drabbande. Ytterst handlar det ju om de liv som blir till när stor längtan och stor oförmåga kolliderar.
Romanen, i svensk översättning av Helena Hansson som lyhört tagit hand om egensinnigheten i Tues berättarröst, är andra delen i en trilogi. Efter debuten, som hyllades stort i många länder, har Korsgaard ett ton av förväntningar att leva upp till och han gör det mycket väl.
Precis som i första boken bärs berättelsen av den osentimentalt sanningssägande berättarröst som är Tues. Korsgaard är fenomenal på att fånga Tues belägenhet i täta, korta dialogdrivna kapitel där kargheten i språket speglar det känslomässigt karga familjelivet. Hur kan det vara så roligt och samtidigt så becksvart, så våldsamt?
Thomas Korsgaard har en säregen förmåga att skriva fram den sortens humor som kanske bara kan odlas när man blivit bofast på randen till undergången och skrattet blir den mest tillgängliga överlevnadsstrategin. Således har jag förtvivlat roligt i sällskap med Tue och släkten, inte minst när familjen ställer till med kalas, och frenetiskt försöker upprätthålla etiketten – “Har ni inte gjort en blomsterbåge till era föräldrar?” – samtidigt som allting krackelerar, går över styr.
Men det roliga skymmer aldrig sikten för mörkret i berättelsen. Det finns där hela tiden, lika närvarande som en kladdig hinna av utspilld juice på ett bord i ett smutsigt vardagsrum på Jylland. Det är vackert, det är förtvivlat och jag kan inte vänta på sista delen i trilogin som utkommer på svenska senare i år.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Om någon skulle komma förbi” av Thomas Korsgaard
LÄS MER:Recension: ”Framtidens hjärta” av Malin Hasselblad
LÄS MER:Recension: ”Kungen av Nostratien” av Tony Samuelsson
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
