”Det kom ett brev från München” av Håkan Nesser, Albert Bonniers förlag
Det är sällan man känner sig trygg när ger sig på en deckare, men när Håkan Nesser har skrivit är det just den känslan som infinner sig. Redan på första sidan, eller möjligen ännu tidigare, kan man liksom luta sig tillbaka. Man är trygg med språket, trygg med berättelsen och hur den är konstruerad, trygg med att man som läsare kommer att bli underhållen på vägen.
”Det kom ett brev från München” (tryggare titel är svår att hitta) inleds med att fyra syskon och några anhöriga samlas under en julhelg under pandemin. Den äldste i skaran, en framgångsrik konstnär, har tagit initiativet efter att de inte setts på väldigt många år och trots restriktioner och uppenbart trassliga relationer verkar alla inse allvaret och dyker upp. Sen sker ett mord och den tryggaste av kommissarier, Gunnar Barbarotti, kallas till platsen tillsammans med nästan lika trygga kollegan och sambon, Eva Backman.
Här har vi ett insnöat och slutet rum med Nesser på pusseldeckarhumör, vilket inte är dåliga förutsättningar på något vis. Alla röster och perspektiv i bokens första del får snart en gemensam bakgrund och jakten på motiv, mördare och bevis driver berättelsen framåt.
Den välbekanta, resonerande och mycket typiska dialogen mellan Barbarotti och Backman, som alltid varit något av ett skådespel, tenderar dock att bli tjatig och konstruerad i denna åttonde bok i serien.
Slutet på historien håller däremot för förväntningarna och är så nesserskt att det skulle kunna göra Håkan Nesser avundsjuk.
Slutet på historien lever däremot upp till förväntningarna och är så nesserskt att det skulle kunna göra Håkan Nesser avundsjuk.
”Fräls oss ifrån ondo” av Johannes Selåker, Forum
”Fräls oss ifrån ondo” är Johannes Selåkers debut som ”soloförfattare”; han har bland annat skrivit böcker tillsammans med Pascal Engman och den senaste, ”Skammens väg”, kom ut nu i våras. Men ensam är om inte stark så hursomhelst tung: boken är en tegelsten på närmare 600 sidor. Det börjar med en prolog som verkar beskriva ett självmord inför en kamera, men genom flickans tankar förstår vi att det handlar om något annat. Därefter förflyttas vi en vecka bakåt i tiden och följer sextonåriga Majas tillvaro. Hon och hennes familj är medlemmar i den sektliknande församlingen Guds ljus och när Maja blir kontaktad av en äldre kille som visar intresse för henne ser hon en väg ut från sin fängelseliknande miljö. Samtidigt lär vi känna bokens huvudperson, journalisten Selma Haliloviç, som i jobbet som frilansande och hungrig kvällstidningsreporter blir utsänd på ett antal sabotage i samma trakt.
Boken presenteras som första delen i spänningsserien ”Blodslinjen” och det läggs mycket krut på att etablera den drivande karaktären. Selma brottas med traumatiska minnen från barndomens flykt från Sarajevo, vilket går ut över både arbete och relationer. Men på de många sidorna hinner avgörande saker att ske i hennes liv och det fullmatade slutet – det är verkligen extra allt – bjuder som sig bör på en cliffhanger till nästa bok.
Det som dröjer sig kvar är den varsamma skildringen av tonåringarna och deras känslor i den trångsynta sektmiljön; när Majas starka frihetslängtan utnyttjas gör det så ont.
”Blodrött hav” av Lilja Sigur∂ardóttir, översättning Sara Lindberg, Modernista
Lilja Sigur∂ardóttir är en ny och spännande isländsk bekantskap som jag upptäckte förra året när ”Iskall sol” utkom på svenska. Det var första delen i serien om Áróra – älskar att man får jobba lite med accenterna här – och nu har uppföljaren översatts.
”Blodrött hav” går att läsa fristående men jag rekommenderar att man börjar med första boken för att få hela bakgrunden (och för att den är bra). I andra delen är huvudpersonen Áróra kvar på Island (hon har bott länge i Storbritannien) där hon fortsätter att leta efter sin syster Ísafold (som försvann dramatiskt i första boken).
Men hon blir även indragen i ett nytt fall med en annan försvunnen kvinna som blivit kidnappad och där maken Flosi krävs på en enorm lösensumma. Eftersom instruktionerna är tydliga med att polisen inte får kontaktas tar Flosi hjälp av Áróra som är finansiell utredare och expert på att spåra pengar. Misstankarna svänger åt skilda håll, både inom familjen och utanför, och för läsaren finns länge flera spår att fundera över.
Sigur∂ardóttir har ett förhållandevis rakt språk som sällan tar några omvägar, men som också snabbt och skickligt fångar miljöer och personer som passerar. Kidnappningsfallet står i centrum, men Áróras sökande efter systern är hela tiden närvarande.
Det finns ytterligare två delar i serien så man kan hoppas att vi får fortsättningen även på svenska. Att Sigur∂ardóttir, likt sin landsman Ragnar Jónasson, vet hur man berättar en historia på under 300 sidor ska också framhållas.
”Brandmannen” av Ulf Kvensler, Albert Bonniers förlag
Manusförfattare Kvenslers deckardebut, den psykologiska och klaustrofobiska thrillern ”Sarek”, blev en framgång och utnämndes till bästa svenska debut 2022 av Deckarakademin. Framför allt minns man den kusliga stämningen i kompisgänget, och troligtvis också den hisnande dra-undan-mattan-vändningen.
Nu är en uppföljare redan här och författaren har lämnat fjällvärldens vidder för en helt annan miljö. Det handlar om Isak och det är han som berättar och ser tillbaka på hur allt förändrades när hans pappa tog kontakt efter många år. När Isak var liten förlorade han sin mamma och lillasyster i en brand samtidigt som pappan övergav honom. Morfar adopterade sitt barnbarn och som vuxen har Isak hittat en fungerande tillvaro som sambo med flickvännen och med jobb i hemtjänsten. Tills Isaks pappa plötsligt hör av sig.
Pappan är döende och lyckas till slut övertala sonen och flickvännen att resa till honom på Gotland. Men det visar sig snart att det inte är någon vanlig försoningsresa; umgänget är ett spel med höga insatser där Isak knappt vet vad som är verklighet.
Precis som i ”Sarek” kan man ana att författaren är en skicklig manusförfattare. Här radas detaljerade men samtidigt skarpa och effektiva scener upp medan dialogen flyter lätt genom landskapet. Den inte så lite skruvade intrigen är däremot inte lika lättsmält och tappar ibland i trovärdighet, även om man aldrig skulle få för sig att lägga ifrån sig boken.
Precis som debuten är detta nämligen en riktig bladvändare, laddad med ångest.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Fyra nya deckare för de orädda
LÄS MER:Recension: ”Från och med nu” av Martina Haag
LÄS MER:Recension: ”Drottningar och pretendenter: Om guldålderns deckarförfattarinnor” av Carina Burman
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
