Recension: ”Den siste teaterdirektören” av Johan Hilton

I ”Den siste teaterdirektören” vänder Johan Hilton på varje sten av drevet mot Benny Fredriksson. Det är en rasande anklagelseakt mot det journalistiska haveriet och en inte helt kritiklös hyllning till Fredrikssons ledarskap, skriver gästrecensent Karin Helander.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Hösten 2017 skakade Teatersverige. Aftonbladet publicerade anonyma anklagelser mot Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson, vilket blixtsnabbt eskalerade i ett mediedrev. Tre månader senare tog han sitt liv. Efterverkningarna finns kvar. Såren är inte läkta. Johan Hilton berättar i ”Den siste teaterdirektören” om Benny Fredrikssons liv och karriär. Hilton liknar hans liv vid ett klassiskt ödesdrama.

I fem akter drivs framställningen effektivt framåt, korta kapitel från den kronologiska livsberättelsen varvas med ögonblicksbilder ur det akuta skeendet under metoo-hösten 2017. Hilton har gjort ett enormt förarbete med hundratals intervjuer, de flesta anonyma. Utsagorna påverkas ofrånkomligt av att samtalen äger rum några år efter katastrofen, med tillrättalägganden och skuldkänslor.

ANNONS

Metoo-uppropet #tystnadtagning med vittnesmål om sexuella trakasserier var nödvändigt. Men i realiteten var Fredriksson inte alls förknippad med detta. Däremot fanns kända problem med arbetsmiljö och tystnadskultur.

Hilton vänder på varje sten. Aftonbladets anonyma vittnesmål var lösryckta från tid och sammanhang, ofta förvanskade eller lögnaktiga. Tidningens chefer krumbuktar sig förfärande fegt undan ansvar.

Efter publiceringen faller Benny Fredriksson ner i en ångestladdad depression. Beskrivningen av den personliga tragedin är djupt smärtsam. En utredning friar honom sedan från anklagelserna om sexuella trakasserier och ett rykte om att han tvingat en skådespelare till abort. Aftonbladet fälls av Pressens Opinionsnämnd.

Skildringen av Benny Fredrikssons barndom och karriär är fascinerande. Benny (född 1959) växte upp i ett hem med sociala problem och alkoholism. Han blir frälst av teatern när han är 13, börjar som vaktmästare på Stockholms stadsteater, arbetar som skådespelare och regissör. Han är rastlös, ständigt på väg, med en målmedveten strategi av uppsökande kaffemöten.

Johan Hiltons välskrivna bok är besjälad av viljan att ge Benny Fredriksson upprättelse.

Fredriksson har en oerhörd arbetskapacitet, är idérik och skicklig på att navigera i kulturpolitiken. 2002 blir han chef för Stadsteatern, 2013 vd för Kulturhuset Stadsteatern.

Benny Fredriksson vigde sitt liv åt teatern. Han växte samman med sitt uppdrag. Hans teaterchefsperiod kännetecknas av expansion, minskningar av fast personal och ökat antal av korttidsanställda. Framgångsrika uppsättningar blev långkörare, de som inte drog publik direkt lades ned. Kritikersuccéer, ofta regisserade av Alexander Mørk-Eidem, och musikaler med kända namn i stora roller, fyllde salongerna. Han var en företagsledare i en tid av New Public Management.

ANNONS

Men framgångssagan hade baksidor. Makten var hårt centraliserad, relationen till facket ansträngd. Han hade ett starkt kontrollbehov. På en tv-skärm i arbetsrummet kunde han följa biljettförsäljningen. Stadsteaterns samgående med Kulturhuset innebar problem. Fredriksson hade sju genrechefer under sig, vilket ledde till konflikter kring beslutsmandat.

Bilden som ges av Benny Fredriksson är mångfacetterad, delvis paradoxal. Hans konflikträdsla skapar konflikter. Flera medarbetare vittnar om lynniga beslut och oinfriade löften. Andra får kreativ frihet genom hans tillit och entusiasm.

Hilton vill, en aning historielöst, skriva fram Fredrikssons stadsteaterepok som den kanske mest framgångsrika i svensk teater. Det kan diskuteras. Den skyhöga produktionstakten resulterade i att ensembletanken urholkades, tiden för konstnärlig fördjupning reducerades. Under till exempel chefsförebilden Vivica Bandlers succéår på 1970-talet förenades folklighet, konstnärlig höjd och samhällsrelevans.

Johan Hiltons välskrivna bok är besjälad av viljan att ge Benny Fredriksson upprättelse. Den väcker starka känslor. Det är en berättelse om Fredrikssons klassresa och väg till en tung maktposition, men också en rasande anklagelseakt mot det journalistiska haveriet och en inte helt kritiklös hyllning till Benny Fredrikssons passionerat expansiva ledarskap.

Då Johan Hilton är kulturchef på GP har vi bett Karin Helander, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet, att gästrecensera boken.

Läs mer i GP Kultur:

ANNONS

LÄS MER:Hilton om Benny Fredriksson: Har dåligt samvete

LÄS MER:Svenskar älskar att gotta sig åt ensamma människor

LÄS MER:Tjechovs storhet kan inte överdrivas

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS