Johan Hilton: Tjechovs storhet kan inte överdrivas

Som teaterkritiker gläds man varje gång Tjechov bereds utrymme i spalterna – även om det sker genom ett bråk. Trots att många år passerat sedan den ryske dramatikerns tid är hans skildring av den bekväma människan fortfarande lika aktuell, skriver GP:s kulturchef Johan Hilton

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Det är inte varje dag det bråkas om den ryske dramatikern och författaren Anton Tjechov. Men just nu utspelas faktiskt en sådan batalj – den står mellan författaren och översättaren Lars Kleberg och förlaget Modernista.

Kleberg har reagerat på att förlaget saluförde en gammal och tsarvänlig översättning av Tjechovs pjäser på bokrean och skrev i DN att ”ingen borde äta detta råttätna mjöl”. Förlaget försvarar sig med att de egentligen velat ge ut Klebergs egna översättningar av Tjechov, men att de tröttnade på att vänta på segdragna mejlsvar.

I princip. Som teaterkritiker är man glad över att Tjechov ens bereds utrymme i kulturdebatten – det är, trots allt, en författare som talar med stark och klar stämma också i vår tid. Dessvärre behöver man just nu ta tåget ända till Stockholm för att kontemplera det.

ANNONS

För på Kulturhuset Stadsteatern spelas för närvarande en underbart nedtonad och finkalibrerad ”Tre systrar” i regi av Eirik Stubø. Det är en föreställning där man formligen hör texten sjunga – händelsevis översatt av just Lars Kleberg – och där skådespelare som Carla Sehn, Adam Pålsson och Sten Ljunggren lyser som solar.

För om det var någonting som Tjechov förstod, så var det bekvämlighetens natur.

Det märkliga är att just denna ”Tre systrar”, trots sina 120 år på nacken, känns alldeles ny, att nästan varenda replik hade kunnat sägas i dag. Jag tror att det har att göra med att de stora dramatiska världshändelserna i vår samtid fäller sin obevekliga skugga över vår oförmåga att agera inför de prövningar vi nu står inför – krig, klimathot, avdemokratisering.

Om Tjechovs pjäser brukar nämligen sägas att de befolkas av människor som aldrig får tummen ur. Människor som står alldeles på randen till en ny tid, är medvetna om dess fasor – och som ändå bävar inför det nödvändiga språnget in i framtiden.

Somliga litteraturvetare har jämfört detta återkommande motiv med ett fängelse. Den ryske forskaren Andrej Stepanov – som citeras i, japp, Lars Klebergs fenomenala biografi ”Tjechov och friheten” från 2010 – skriver till exempel att rollfigurernas oförmåga att välja sin framtid snarast ”blir till nya tyngder” på deras axlar. Och att det därför obönhörligt slutar i ångest och misär.

ANNONS

Också på Kulturhuset Stadsteatern känns det ofta ganska ångestladdat att följa de tre systrarnas eskapistiska drömmar om en rosaskimrande dåtid i Moskva.

För i Eirik Stubøs lätt moderniserade version blir det tydligare än någonsin att rollgalleriet hela tiden väljer den enkla vägen ut. Det här är onekligen människor som alla vill väl, men som ständigt förlorar sig i drömmar och föresatser, i stället för att faktiskt göra bruk av sina potential.

Det enda som egentligen saknas är att systrarna lajkar en statusrad om Ukraina och tar en gemensam selfie för freden i Mellanöstern.

Faktum är att det finns något medelklassigt och postmodernt över hela församlingen. Den yngsta systern Irinas ängslan över att hon håller på att förlora sitt språk, att hon inte längre kan formulera sig, att hon glömmer alla italienska ord hon lärt sig, låter till exempel ofta som någon olycklig och halvt utbränd kvinna ur vår egen tid, med skärmhjärna och scrolltumme.

Men också de övriga figurerna är alla gestalter som hellre förlorar sig i sina föreställningar om världen och samhället än anpassar sig till hur de faktiskt ser ut. Det gör att deras tillförsikt och sociala engagemang ekar ganska tomt – de är ju ändå inte beredda att betala vad det kostar. Det enda som egentligen saknas är att systrarna lajkar en statusrad om Ukraina och tar en gemensam selfie för freden i Mellanöstern.

ANNONS

För om det var någonting som Tjechov förstod, så var det bekvämlighetens natur. Men också att gränsen mellan liknöjdhet och direkt delaktighet i världens katastrofer ofta kan vara ganska tunn – man ska inte glömma bort att hans stora pjäser skrevs bara två decennier bort från ryska revolutionen.

Mot slutet av sin karriär som dramatiker skrev följaktligen vår egen Per Olov Enquist en nyversion av ”Tre systrar”. Den heter ”Moskva” och utspelar sig just på andra sidan Lenins och den sovjetiska diktaturens intåg i världshistorien.

I den är systrarna förvisso äldre, men fortfarande lika handlingsförlamade och fast i sin egen drömbild av det förflutna. Trots att blodet flyter på gatorna. Det blir nästan komiskt.

Det sorgligaste är väl att vi förmodligen kommer att bete oss exakt likadant.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Hilton om Benny Fredriksson: Har dåligt samvete

LÄS MER:Svenskar älskar att gotta sig åt ensamma människor

LÄS MER:I Putins blick finns inga samvetskval – bara iskyla

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS