Det bästa slutet i litteraturhistorien är Primo Levis avslutande mening i ”Periodiska systemet” (sorry García Márquez-fans):
Det är cellen som i detta ögonblick, utifrån ett labyrintiskt virrvarr av ja och nej, gör att min hand löper på ett visst sätt över papperet och nedtecknar dessa snirklar som är tecken; en dubbel rörelseimpuls, uppåt och neråt, mellan två energiplan för min hand och låter den på papperet trycka dit den här punkten: den här.
Punkten som hela boken krymper till, en hel värld som inrymmer den samtidigt som den är den narrativa slutpunkten på bokens universum.
Levi tvingar oss att fokusera på punkten, medan det är fullt möjligt att läsa Pauline Olsson Ghoreishis debutroman ”Alejandro.” om en ung kille som har dött efter att ha blivit indragen i gängkriminalitet, droger och småbrottslighet, utan att ens märka att punkten spökar där i slutet av titeln. En titel som innehåller berättelsens slut, som skapar en mening, ett slutet system.
Romanen berättas av en barndomsvän som tänker tillbaka på Alejandros liv medan han försöker gå vidare med sitt eget. I tillbakablickarna skildras snaran som ständigt dras åt i den kriminella världen där man börjar sälja lite weed för att det verkar spännande, för att till slut se vänner bli skjutna på öppen gata av någon kille på en moped.
Med en avsaknad av skiljetecken som skulle göra Cormac McCarthy stolt — här finns inte ens ett kommatecken — skyndar sig berättaren andfådd genom romanen.
Ghoreishi skildrar en sluten värld där vänskapskretsarna är det enda samhället som existerar: när berättaren kommer i kontakt med världen utanför blir han irriterad och aggressiv, vet knappt hur man köper blommor eller väljer sexiga underkläder till en ny flickvän. När berättaren befinner sig på polisstationen efter att en vän har blivit skjuten förstår han inte varför polisen inte vill “prata om Josephs liv bara hans död”.
Romanen lutar sig på återkommande referenser till olika gangsterfilmer och raplåtar som romanfigurerna ser och lyssnar på, vilket ter sig realistiskt samtidigt som det påminner om att detta inte är en ny berättelse, egentligen. Plotten må vara välresearchad, men det som faktiskt händer — det eskalerande våldet, slumpen som avgör vem som får leva och vem som får dö — ingår i ett stelnat narrativ, utan utrymme att överraska.
En större bedrift är Ghoreishis prosa: hon har lyckats fånga en röst som stolt står ut bland litteraturens alla velande och överanalytiska män, en enveten och överväldigande stream of consciousness. Med en avsaknad av skiljetecken som skulle göra Cormac McCarthy stolt — här finns inte ens ett kommatecken — skyndar sig berättaren andfådd genom romanen.
Allt från morgonrutin (“Tvättar händerna med tvål och vatten ser mig själv i spegeln jag ser inte längre sliten ut jag ser ganska bra ut eller mina ögon är iallafall pigga och vakna jag känner mig pigg och vaken.”) till planering av rån (“Okej inga problem jag försökte bara köra inte tänka”) skildras högintensivt, som om själva språket var påverkat av ett centralstimulerande preparat.
Det är en trovärdig och minnesvärd skapelse: någon som inte kan göra annat än att genomgå varenda sekund i ultrarapid trots att hela hans värld är så begränsad att den nästan kan rymmas i en punkt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Hyper” av Agri Ismaïl
LÄS MER:Tetris var omöjligt att erövra — tills nu
LÄS MER:Recension: ”Bedragaren” av Zadie Smith
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
