En klassiker i stadsbyggnadslitteraturen har översatts till svenska, efter mer än fyrtio år. Det är Jane Jacobs bok Den amerikanska storstadens liv och förfall från 1961. Att det dröjt så länge ska kanske inte uppfattas som särskilt riktat mot Jacobs bok; översättningar till svenska av arkitekturens och stadsbyggandets klassiker är överhuvudtaget sällsynta. Som förklaring till att den kommer nu anför sociologen Mats Franzén i sin inledning att vi lever i stadsrenässansens era. Han menar att sensibiliteten för det urbana har ökat, men är samtidigt pessimistisk inför möjligheterna att skapa ett stadsliv i Sverige. Till Jacobs giltighet i dag finns anledning att återkomma, inför alla stadsvisioner som är på gång i Göteborg.
Konsten att förstå är att titta noga, skriver Jacobs i början av sin bok. Som en sann empiriker leder hon oss ut i staden, ofta med utgångspunkt i Greenwich Village på Manhattan där hon bor, men med exempel från flera delar av USA. Och var går vi, om inte på trottoaren? I dess blandning av bostäder och butiker och verksamheter finns alltid ögon som vakar över det som händer och skapar den trygghet som är det goda stadslivets första kriterium. Där finns också den kontakt som kännetecknar offentligheten och skapar en flyktig men viktig kännedom om livet som andra lever. Och i trottoarens trygga offentlighet sker den bästa barnuppfostran, tvärtemot fördomen om "rännstensungar", menar Jacobs.
Till de mest kända inslagen i Jacobs bok hör hennes fyra teser om förutsättningarna för mångfald. Den första är behovet av blandade primära funktioner. Helst mer än två, och gärna både bostäder, arbetsplatser, butiker och kulturinstitutioner för att få ett rikt liv över större delen av dygnet. Den andra är behovet av korta kvarter. Det är en strukturell egenskap hos staden som bidrar till oväntade möten med förbipasserande. Den tredje tesen är behovet av äldre byggnader. Med dem följer nämligen olika höga hyror och därmed också en blandning av olika sorters verksamheter. Den fjärde förutsättningen till sist är behovet av hög koncentration. Det gäller både boende, arbetande och förbipasserande.
Det viktigaste med hennes fyra förutsättningar är ändå att alla fyra i kombination krävs för mångfald. Mycket av en sort räcker inte för att kompensera bristen på en annan. Man skulle kunna säga att Jacobs har en systemsyn på staden, något hon förklarar först i det sista kapitlet, "Vilken sorts problem en stad är". Hon menar där att städer, i likhet med biologiska system, är problem av "organiserad komplexitet". Och hon beskriver den metod hon konsekvent använder genom boken: att tänka i processer och att arbeta induktivt, från den konkreta iakttagelsen till det stora perspektivet.
Detta gör hon i uttalad polemik mot den etablerade stadsplaneringens "kvasivetenskap", som utgår från "oorganiserad komplexitet", statistik och teorier som läggs som raster över verkligheten. Hennes särskilda hatobjekt är Le Corbusiers "strålande stad" (ville radieuse), vars stora hus i park är motsatsen till den stad hon så övertygande pläderar för.
I sin kritik mot både höghusstaden och trädgårdsstaden och sin tro på kvartersstaden liknar Jacobs en sentida inflytelserik stadsbyggnadsteoretiker, Bill Hillier. Hans "space syntax" sätter siffror på mycket av det hon beskriver och han visar också, mer än Jacobs, på betydelsen av gatusystemets övergripande "konfiguration". Men Jacobs är i sin konkretion och sitt levande språk roligare att läsa.
Jag vill rekommendera Jacobs bok till läsning för alla som vill delta i en dialog om staden. Och alldeles särskilt till förslagsställarna bakom höghusen på Heden. Kanske har ni redan insett att ni tänkte fel, men man kan inte veta eftersom ni inte verkar vilja ha någon dialog. Hursomhelst kan Jane Jacobs förklara för er att det inte räcker med hög koncentration om alla de tre andra förutsättningarna för mångfald saknas. Höghus som patentmedicin är endimensionellt stadsbyggnadstänkande och kvasivetenskap, både i New York och Göteborg.
